Avtrubbad
Jag har funderat på vad det är.
Vad det är för konstig känsla som finns där.
Som finns där men inte besvärar egentligen.
Men den märks ändå.
Och jag skulle gärna vara utan den.
För den gör stundvis att jag bara vill lägga mig ner och vakna upp när den är borta igen.
Känslan är avtrubbad.
Ja, det är det jag känner mig.
Alla tankar.
Alla funderingar.
Alla motgångar.
Alla problem.
Alla analyser av problemen har gjort att jag blivit avtrubbad.
Jag orkar inte bry mig mer.
Det får vara såhär och bli vad det blir.
För alla mina tankar gör inte att något löser sig.
Jag tror bara att tiden kan göra det.
Tiden kan lösa saker.
Tiden kan visa vilken av mina analyser som stämmer.
Eller passar bäst in kanske.
Något annat kan jag inte göra.
Det är mycket nu.
Riktigt mycket.
Men det gör inget.
Jag är förväntansfull och ser fram emot allt.
Men all denna aktivitet gör att analyserna måste läggas på hyllan ett tag.
För jag hinner faktiskt inte med.
Allt måste som in i något schema.
Och jag har inte ens tiden att sätta mig ner och göra dessa scheman.
Det skulle behövas ungefär fyra Saror.
Då skulle det kunna funka riktigt bra.
Men nu finns det bara jag.
Såå.. håll till godo med vad som bjuds.
Trött? Ja, riktigt ofta.
Tyst? Ja, förmodligen pga trötthet och mycket tankar och planerande inne i huvudet.
På dåligt humör? Kanske stundvis, men låt inte tystheten lura er.
Stressad? kanske, fast jag hanterar det bra och ser det inte som stress.
Upptagen? förmodligen ganska ofta ja, men kom ihåg att det bara är för en period!
Sällskapssjuk? Ja, umgänge rensar hjärnan allra bäst.
Vill vara ensam? Ja, min egen tid behöver jag någon gång mellan varven.
Jag stöter inte bort folk medvetet.
Jag ändrar inte mitt beteende medvetet,
Jag är inte annorlunda.
Jag är fortfarande Sara.
Jag är ingen annan,
Det kommer jag aldrig vara.
Tvivlar ni på mig.
Tvivlar på något jag säger.
Något jag gör.
Fråga då.
Gör inte analyser av mig.
Fråga.
Jag lovar, det finns säkerligen en förklaring.
Och det jag kan säga som överanalyserande människa är att man sparar en jävla massa tid på att fråga istället för att göra egna analyser.
Hade jag insett det tidigare hade kanske inte allt varit lika körigt för mig.
Så ta mina ord på allvar.
Vad det är för konstig känsla som finns där.
Som finns där men inte besvärar egentligen.
Men den märks ändå.
Och jag skulle gärna vara utan den.
För den gör stundvis att jag bara vill lägga mig ner och vakna upp när den är borta igen.
Känslan är avtrubbad.
Ja, det är det jag känner mig.
Alla tankar.
Alla funderingar.
Alla motgångar.
Alla problem.
Alla analyser av problemen har gjort att jag blivit avtrubbad.
Jag orkar inte bry mig mer.
Det får vara såhär och bli vad det blir.
För alla mina tankar gör inte att något löser sig.
Jag tror bara att tiden kan göra det.
Tiden kan lösa saker.
Tiden kan visa vilken av mina analyser som stämmer.
Eller passar bäst in kanske.
Något annat kan jag inte göra.
Det är mycket nu.
Riktigt mycket.
Men det gör inget.
Jag är förväntansfull och ser fram emot allt.
Men all denna aktivitet gör att analyserna måste läggas på hyllan ett tag.
För jag hinner faktiskt inte med.
Allt måste som in i något schema.
Och jag har inte ens tiden att sätta mig ner och göra dessa scheman.
Det skulle behövas ungefär fyra Saror.
Då skulle det kunna funka riktigt bra.
Men nu finns det bara jag.
Såå.. håll till godo med vad som bjuds.
Trött? Ja, riktigt ofta.
Tyst? Ja, förmodligen pga trötthet och mycket tankar och planerande inne i huvudet.
På dåligt humör? Kanske stundvis, men låt inte tystheten lura er.
Stressad? kanske, fast jag hanterar det bra och ser det inte som stress.
Upptagen? förmodligen ganska ofta ja, men kom ihåg att det bara är för en period!
Sällskapssjuk? Ja, umgänge rensar hjärnan allra bäst.
Vill vara ensam? Ja, min egen tid behöver jag någon gång mellan varven.
Jag stöter inte bort folk medvetet.
Jag ändrar inte mitt beteende medvetet,
Jag är inte annorlunda.
Jag är fortfarande Sara.
Jag är ingen annan,
Det kommer jag aldrig vara.
Tvivlar ni på mig.
Tvivlar på något jag säger.
Något jag gör.
Fråga då.
Gör inte analyser av mig.
Fråga.
Jag lovar, det finns säkerligen en förklaring.
Och det jag kan säga som överanalyserande människa är att man sparar en jävla massa tid på att fråga istället för att göra egna analyser.
Hade jag insett det tidigare hade kanske inte allt varit lika körigt för mig.
Så ta mina ord på allvar.
Kommentarer
Trackback