I've got a brand new attitude and I'm gonna wear it tonight
Jag har funderat en massa (som vanligt) och jag har tänkt på att det där med inställning är så jävla viktigt.
Och då menar jag inställning i den bemärkelsen att man bestämmer sig och sedan bara ger man sig fan på att det ska gå bra. Och det kan gälla precis allt.
I mitt (läs: solklara) fall är det såklart att greja att hålla alla de där bollarna i luften ovanför marken.
Så att det funkar så att säga.
Som en grym jävla jonglör kan man också säga.
Men det kan även gälla andra saker, liksom inställning till whatever egentligen.
Det kan handla om vilka vänner man mår bra med och vilka man inte mår bra med.
Det kan handla om att våga följa sitt hjärta även om det kan innebära att man trampar andra på tårna.
Och det mina vänner, det är nog tamejfan det svåraste man ger sig in på.
Att ge sig tillåtelse att tänka "jag, jag, jag".
För ärligt, hur lätt är det?
Inte lätt alls skulle jag säga.
Men när man väl gjort det, fan vad mycket lättare det är att ta beslut då.
Jag tror det är när man kommit till den punkten man kan sitta med sin bästa vän och säga saker som:
"ja, men en turnerande trummis är ju fint, de är inte hemma så mycket"
"hantverkare är ju jävla bra med. mycket övertid och sådär"
"jag vill inte ha någon som är som jag själv"
Och få till svar:
"jag vill inte heller ha någon som är som jag, mig hänger jag ju med hela jävla tiden så man blir ju nog less ändå"
Jag tror onekligen det är så i alla fall.
Att sluta göra saker för att vara andra till lags är ju kanske det schysstaste man kan göra mot sig själv.
Som sagt, man kan trampa andra på tårna och det är fan i mig jobbigt.
Men i längden kan det leda till något bra.
I vissa fall faktiskt något riktigt bra.
När man var ung
Jag hittade följande bild på internet.
En av mina vänner från min ungdom hade lagt ut den.
Haha, lite roligt är det ju.
Vet inte hur gammal jag kan ha varit då.. 15-16 år kanske.
Bilden fick mig att tänka en massa.
Vilka bekymmer som fanns då.
Vilka tankar som snurrade.
Vad fritiden ägnades åt.
Åh, lite nostalgisk blev jag nog.
Tror jag ska plocka fram mina gamla dagböcker och friska upp minnet lite :)
De är så jävla kloka!
De är så fruktansvärt kloka.
Varje gång jag träffat "mina" tonåringar så slås jag över hur kloka saker de säger.
Och hur stora hjärtan de har.
Tänk om fler såg det.
Tänk om fler tog dem på allvar.
Tänk om fler lyssnade.
Vad många färre tonåringar det skulle vara som mådde dåligt då.
Jag är övertygad om det.
Ibland när jag funderar över hur mycket jag har att göra och bara är less på precis allting så är den enda aktiviteten jag aldrig tröttnar på mina tjejgrupper.
För det ger så mycket.
Jag lär mig så mycket och jag mår så bra av det.
Men stundvis är det sjukt mycket att göra.
Och ja, stundvis vill jag bara slå av telefonen, fälla ner persiennerna och ligga kvar i sängen på obestämd tid.
För min kropp och min hjärna är ibland helt slut.
Men energin finns för det jag tycker är viktigt.
Och det viktigaste, det är engagemanget för de unga.
Det tycker jag nu och det kommer jag fortsätta tycka.
På nåt vis är de små människor
Personer som lägger ner sin själ på att trycka ner andra.
Personer som inte har nog med självaktning för att visa vanligt hyfs.
Personer som beter sig som snorungar trots att de enligt id-kortet uppnått vuxen ålder.
Efter en tids funderande är det detta jag kommit fram till:
De är små människor.
Inte värda någon energi alls.
I alla fall inte från min sida.
Moderater och fyraåringar
En sådan situation man lätt hamnar i när man är sladdsyskon till tre äldre syskon samt är tillsammans med kille som är pappa.
En sak som slagit mig är att mitt tålamod ofta tryter när de trotsar och är själviska.
De pratar bara utifrån sig själva.
De skriker och gnäller när de inte får som de vill.
De har ingen som helst empatisk förmåga.
Och deras meningar bygger ofta på "vill inte" eller "jag".
Det har slagit mig ett par gånger att det är ju precis så många moderater funkar.
När jag gick på gymnasiet hade de sin "älskar att äga"-kampanj.
Och återigen vänder vi fokus mot fyraåringarna:
Hur ofta hör man inte "den är min!, inte din!" när man lyssnar på barn.
Och bara det faktum att moderaterna vill gynna de rika, det vill säga sig själva.
Och precis så är det med barnen, det finns bara dem.
Det är bara de själva som är viktiga.
Det är dock viktigt att säga att barnen (de allra flesta) växer irån detta.
Men var går det snett med moderaterna?
all softy..
När jag har lite att göra, eller mindre måsten.
Då tänker jag så sjukt mycket!
Och jag blir så blödig.
Inte likt mig riktigt.
Men då helt plötsligt kommer jag på alla möjliga tankar.
Och alla klyschor blir så vackra.
Alla intryck blir så starka.
Allt är så fint.
Och allt är så positivt.
Och jag blir så... känslosam.
Mitt humör kan svänga från skratt till tårar på två sekunder.
Alla känslor blir liksom starkare än annars.
Allt detta bara för att jag hinner tänka och känna och inte måste fokusera på något annat.
Lyssnade på en Björn Afzeluis låt förut som jag upptäckte hade ett så fint stycke, har nog inte reflekterat över den biten av låten förut:
Du är storheten när du låter mej inspirera dej.
Du är klokheten när du låter mej isolera mej.
Du är trösten när jag lider mina bittra nederlag.
Du är rustningen när jag måste ut och strida.
Update:
Läste just min egen text och att döma av beskrivningen av mitt humör så kan man tro att jag är drogmissbrukare mitt i ett rus "allt är så vackert..." osv.
Jag dementerar det. Det enda jag missbrukar är arbete och kanske detta är min abstinensreaktion när verkligheten hinner ikapp, vem vet?
can you feel it?
Och jag har ingen som helst julkänsla.
Har ni det?
Jag har i alla fall fixat klart alla julklappar idag.
Nu återstår bara att slå in alla och göra fina små paket.
Det blir kvällens mission.
Dock med en liten paus för ett vinglas hos mammsen.
Nä ni, detta duger inte.
Nu blir det pyssla av.
bitterheten
Kan inte se sina egna brister och fel.
Kan inte ge andra creds för bra jobb.
Sådant är sorgligt.
Varför kan man inte bara glädjas åt andra.
Jobba tillsammans med andra.
Varför ska allt för så många vara en evig tävling?
Vad hände med gemensamma mål?
Samtal med en vän idag:
Jag - jag tror jag har svårt för att bita ihop och svälja när andra behandlar mig illa.
Hon - Ja, det har du. Du står på dig och säger vad du tycker. Det är så man borde göra, så alla borde göra.
Jag - ja.. kanske det
Hon - jag önskar jag kunde det och det är så bra att du gör det.
- tankepaus -
Jag - Jo, men det kommer bli min död.
Hon - (skratt) ja antagligen.
Farsdag
I alla fall om man har en fin pappa.
Dock så tycker jag att om man har en fin pappa så kan man tamjtusan visa uppskattning andra dagar än denna också.
Jag försöker göra det så gott jag kan.
Funderar ofta på sådana här "vårdnadstvistgrejer".
Det som ofta slår mig är att jag sitter och tänker "varför vill så många mammor ha ensam vårdnad?".
Jag förstår inte det.
I vissa fall förstår jag det till 110%, om det är misshandel, övergrepp och liknande saker inblandade.
Men annars.. näe.
Jag fattar inte!
I min värld är man ingen dålig mamma om man vill låta barnet vara lika mycket med sin andra förälder.
Det är en styrka som förälder tycker jag.
Men jag ska nog inte ge mig in för mycket i detta med vådnadsfrågor.
För ingen skulle orka läsa.
Jag har så mycket tankar och åsikter om detta.
Ska stoppa näsan i böckerna nu.
Härliga söndag, right?
Den inre styrkan
Varje dag träffar eller pratar jag med trasiga personer.
De är ledsna.
Förkrossade.
Kluvna.
Men framförallt - de tror inte på sig själva.
Det gör mig så ledsen.
Och anledningen till det är att jag så väl förstår dem.
Jag har varit likadan.
Och är det nog också fortfarande i vissa lägen.
Men inte alls i samma utsträckning som tidigare.
Förut kunde jag göra i stort sett vad som helst för att anpassa mig.
För att duga och passa in.
Men det kom en dag när jag kraschade.
Föll hårt och smärtsamt.
Jag kravlade där nere ett ganska bra tag.
Men sedan bestämde jag mig för att rycka upp mig.
Eller rättare sagt, med hjälp av andra bestämde jag mig.
Sakta men säkert börjad jag bygga upp mig själv.
Och mest av allt så började jag lyssna till mig själv,
Lyssna på magkänslan.
Lyssna på hjärtat.
Låta hjärtat och hjärnan ha en diskussion om vad som egentligen var det bästa alternativet.
Och efter det så blev allt bättre.
En av de farligaste sakerna tror jag är att lägga över sig själv på någon annan.
Fatta beslut utifrån vad någon annan tycker är bra.
Göra som andra vill att man ska göra.
Och man kan absolut inte lägga över på någon annan att få en själv att må bra igen.
Ingen kan få dig att må bra igen.
De kan hjälpa till på vägen.
Men det är trots allt bara du själv som kan dra det tyngsta lasset och ta de nödvändiga stegen.
Man ska givetvis ta hjälp av andra.
Men det mesta måste man dessvärre göra själv, sad but true!
Det är ett tufft steg att ta.
Det ska inte stickas under stol med.
Många försvinner på vägen.
På gott och ont.
Man har varit van att ha dem där.
"Vännerna".
Men vissa av dessa så kallade vänner förtjänar inte titeln vän.
Jag tror att man ibland måste göra en vänskaps-inventering.
Och se vilka de där människorna "som alltid är där" egentligen är.
Är de vänner?
Eller tar de mer än de ger?
Jag tror att när man mår dåligt så måste man se vilka som är bra att umgås med.
Kanske man måste välja bort några.
Och en annan ledsam sak är att när man väl byggt upp sig själv, blivit stark och börjat gå sin egen väg så kanske man inte längre tilltalar vissa av dessa människor man haft runt sig tidigare.
Man kan få höra att man inte är sig lik.
Och kanske är man olik sig, kanske man äntligen börjat vara sig själv?
Och duger man inte som man är då så måste man vara tuff utav h-vete för att stå på sig och inte falla tillbaka i gamla mönster.
Men det är bara sig själv man kan fråga vilket alternativ som är bättre:
* vara den "gamla vanliga" eller
* fortsätta bygga upp styrkan i sig själv och göra det man själv vill
Jag vet inte, jag tänker mycket på sådana här saker.
Vad tycker ni, är det fel att vara lite ego och tänka på sig själv?
Sorgligt
I see a woman in the night
With a baby in her hand
Under an old street light
Near a garbage can
Now she puts the kid away,
and she's gone to get a hit
She hates her life,
and what she's done to it
There's one more kid
that will never go to school
Never get to fall in love,
never get to be cool
Drömmar
Och då menar jag inte de drömmar man har i sömnen, utan andra drömmar.
Framtidsplanerna.
Det jag kom fram till var då skrämmande.
Jag tänkte på vad jag önskade.
Och det jag då önskade var i alla fall en sovmorgon i veckan.
Det var för några dagar sedan.
Nu har jag haft två sovmorgnar i rad och drömmarna är helt förändrade.
Att jag tyckte att drömmen om en sovmorgon var skrämmande eftersom att jag tyckte att jag borde ha mer krav än så. Men när jag tänker på det nu så är det inte skrämmande längre, Nu ser jag det bara som att jag hela tiden bara ser till den situation jag befinner mig i just nu.
Förstår ni?
Jag tänker inte "om 5 år ska jag göra det, bo där osv osv".
Utan jag tänker "okej, nu ser det ut såhär då behöver jag göra det här".
Men jag skulle inte kalla det att leva för stunden.
För inslag av framtid finns givetvis där.
Hur jag vill att min framtid ska se ut.
Men jag funderar inte allt för mycket på det.
Och det mina vänner är ren och skär feghet.
Inget annat än feghet.
Ju mindre förhoppningar om framtiden desto mindre risker att bli besviken.
Det är fel att tänka sådär, jag vet det.
Men jag är för feg för att göra annat.
Jag tror det är en bieffekt av för många svek.
Men för alla näras kännedom - I'm getting better.
Jag tänker på framtiden, har bara inte kommit till den punkten när jag berättar om det än.
Jag kan i vissa lägen vara en svår människa.
Och besvärlig på grund av det.
Jag är i vissa lägen en väldigt enkel och rak människa.
Och besvärlig på grund av det.
Det är nog så det är.
Alla har bättre och sämre sidor.
Men det viktigaste i det resonemanget tycker jag är följande:
Vem kan bestämma vad som är det bättre och det sämre?
Vem kan säga att något är bättre för en annan människa?
Vem har egentligen tolkningsföreträde i frågan gällande bättre och sämre sidor?
Funderingar..
En person man trott varit en fin och bra människa plötsligt visar sig kunnat göra sådant man aldrig trott att han/hon skulle kunna göra.
Men kan en sida av en person ge en rätt att döma ut personen helt och hållet.
Jag vet inte vad jag tycker om det.
Jag kan ibland vara allt för tillåtande och bortse från den dåliga sidan.
Dock så beror ju det såklart på hur nära sig man har personen.
Hur det än är så undrar jag hur människor tänker när de beter sig på ett visst sätt.
Eller är det så att det inte tänker alls kanske?
Jag vet inte alls.
Men det jag däremot tror mig veta är att när dessa fina bra människor gör saker som gör andra ledsna. Då blir de i de flesta fall ledsna själva.
Men å andra sidan kanske det är den enda läxan som kan lära personer att börja tänka?
Jag tror och hoppas det.
För hur det än är vill jag vara positiv.
Pajkastning och skitprat
Att framställa andra i dålig dagar.
Att prata illa om andra, direkt och indirekt.
Att inte vara rakryggad och stå för vad man säger.
Och att säga en sak och agera efter något helt annat.
Jag kan inte förstå det.
Jag brukar däremot försöka förstå vad som kan få människor att göra så.
Men jag är inte så framgångsrik på det området heller.
Allt skulle bara vara så enkelt om människor var ärliga och uppriktiga.
Om de såg till sig själv utan att jämföra sig med andra.
För är det inte det pajkastning och skitsnack ofta handlar om:
att trycka ner andra för att komma upp själv.
Eller?
Nä idag är jag trött, ska ta filten, boken och katterna och fördriva några timmar i Camilla Läckbergs värld nu.
Att det verkligen är så
Läst så många beskrivningar.
Förstått och tagit på allvar.
Men trots det så fattade jag inte hur svårt det är.
När det verkligen händer en själv.
Det är så lågt.
Så ruttet.
Vissa människor alltså.
Jag förstår inte..
Jag kan bara inte förstå.
Att det verkligen kan vara så.
Alla har vi ansvar över oss själva och vårat eget beteende.
Och det är precis det ansvaret jag ska ta idag.
Det känns jävligt svårt.
Men samtidigt så jävla bra!
Wish me luck!
Det snurrar
Runt runt.
Och kanske framförallt fort.
Men snart kommer lugnet.
Då slipper jag alla de här tankarna.
För lösningen är inom räckhåll och då är det hanterbart.
Och det är så mycket som håller mig upp nu.
De människorna jag har nära och de roliga sakerna som händer:
Wiehe
Winnerbäck
Betnér
Gardell
Stockholm
It feels so good!
Vackraste sången i världen
Jag tänkte på det häromdagen när jag lyssnade på den.
Det jag tänkte var att den sången var den första jag lärde mig utantill.
Men vid den tiden så förstod jag ju inte vad den innebar.
Jag tyckte om den bara och den spelades ofta hemma.
Det är häftigt nu, en massa år senare, att förstå innebörden i den.
Men det finns ju också en fara i sådant där.
Tänk barn som lär sig sånger de hör sina föräldrar spela, som kanske inte alls är bra sånger.
Med inte så bra sånger menar jag sådant som kan vara förtryckande eller diskriminerande mot människor.
Tänk om barnen sjunger sådana sånger.
Gör vuxna något då eller tycker de bara det är gulligt?
Jag vet inte, jag är väldigt skeptisk.
Jag tror inte att alla föräldrar pratar med sina barn om vissa saker.
Om hur man bör vara mot andra.
Om saker man bör eller inte bör säga.
Men jag är bitter i vissa frågor, I know.
Men kanske det kan bero på att jag sett för mycket saker.
Jag skulle önska att jag ibland bara kunde låta bli att se och höra saker.
För att återkoppla till detta med hur man pratar med sina barn så tror jag att det har mycket att göra med var föräldrarna själva har med sig.
Hur deras föräldrar pratat med dem.
Klart att vissa saker är ärftliga.
Även om man sätter sig emot sina föräldrar så tror jag det finns vissa sake från ens uppfostran som aldrig släpper.
I alla fall inte helt.
Nåja, efter en hel pluggdag ska jag nu ta mig en dusch och sedan sjunka ner i soffan!
Later!
Multipla personligheter
Det är kanske ganska självklart och något man vet.
Visste ni däremot att en kvinna som har exempelvis tre kvinnliga personligheter också har tre menstruationscyklar?
Det visste inte jag.
Men det innebär med andra ord att de har mens tre gånger i månaden.
Stackars satar!
Bad day
En människa som beter sig så illa och är så girig efter skvaller ska inte få mina dagar dåliga.
Så jag bestämmer mig för att det ska inte lyckas.
Så nu håller jag som bäst på med att göra en dålig dag till en bra dag.
Och vet ni?
Det funkar faktiskt gode fint!
Jag har bara bestämt mig för att folk som beter sig på det sättet inte är värda att ödsla energi på.
Trots det så gör jag det, fast under begränsad tid.
Jag måste få lite tid att reda ut allt som snurrar i huvudet.
Men när det väl är gjort, då får det vara sedan.
Moving on!
Jag har faktiskt lagat mat idag, hör och häpna!
Det är allt för sällan jag tar mig för att göra det.
Carbonara med färskpasta har jag gjort, hur gott som helst blev det!
Så nu har jag precis diskat undan efter det och sådär och sitter och funderar på vad jag ska göra härnäst.
Pluggandet är fixat redan så det blir kanske lite plockande i hallen.
Ligger saker lite varstans där ser jag.
Men vet ni vad det blir först?
Latte, gilmore girls och en skål glass :)
See u!
Att dra sitt strå till stacken
Om inte, vad beror det på?
Vissa fostras nog till varma och omtänksamma människor.
Samtidigt som vissa som är sådana kanske är det just för att de gått emot just sin uppfostran.
Jag vet inte alls.
Och jag vet inte alls var jag finns i den här bilden.
Men jag har nog alltid fått med mig att kan man hjälpa så gör man det.
Och det är väl inte det som är det svåra.
Det svåra är väl ändå att veta när man engagerar sig för mycket.
Det är det som är knepigt, att se den där gränsen.
När man hjälper så mycket att man nästan försvinner själv.
Och den gränsen, den kan nog ingen hjälpa en att hitta.
Den måste man på egen hand hitta i sig själv, eftersom att vi alla är så förbannat olika.
Jag blir ibland uprörd över människor som inte gör något.
Och då menar jag i första hand människor som sitter hemma och fullkomligt kokar av åsikter.
Men som aldrig vågar stå upp för något som kan vara provocerande eller uppseendeväckande.
För att inte tala om veta-bäst-typerna.
De är verkligen ett kapitel för sig.
De som hela livet lever i sin lilla bubbla till ekorrhjul.
Inga större utsvävningar.
Inga åsikter som sticker normen i ögonen.
Man passar bra in i formen.
It's kind of scary if you ask me.
För de människorna, normens modeller, vet man aldrig var man egentligen har.
Jag funderar ofta på det där med socialisering.
Man ska gifta sig.
Man ska skaffa barn.
Man ska jobba mindre och ta hand om sina barn.
Det är ju inget värdigt liv, goddamit!
Men det är ett så invant mönster att vi inte reagerar.
Det bara är så.
En tuff tjej jag träffade på en utbildning jag höll i sa såhär:
"Bara för att jag inte vill ha barn så undrar folk om jag är sjuk på något sätt, jag är ju bara 26! Det är väl ingen ålder?"
Och att vänta sig att människor (framförallt) tjejer i 25årsåldern ska kunna svara då på om de vill ha barn i framtiden, det är en bra jävla taskig fråga.
Hur ska man svara på det?
"Ja" - för att passa normen. Eller "nej" och i stort sett sjukförklaras.
Varför inte bara låta tiden utvisa om folk kommer skaffa barn eller inte.
Och ska man nu ändå envisas med att fråga, fråga killar också och inte bara tjejer.
Jag säger inte att jag emot kärnfamiljsidelalet i sig, dock sätter jag mig starkt emot att det inte är riktigt okej att gå emot det.
Jag är fullt medveten om att det finns massa människor som inte kan tänka sig ett annat liv.
Men trots det kan jag inte låta bli att fundera över vad de fått för alternativ innan de valde.
Jag inledde inlägget med att skriva om folks vilja och förmåga att hjälpa andra.
När jag funderar på det så tror jag att det till stor del beror på vad för sorts familj man växer upp i.
När jag var yngre hade jag förmågan att stöta bort krig och liknande, det kändes overkligt för att det inte hände här.
Jag kunde liksom låta bli att tänka på det.
Det var som att det inte var "på riktigt".
Jag saknar den förmågan.
För nu har jag en förmåga att försöka ta in ALLT.
Och det gör en bara deprimerad.
För att man inser att man inte kan hjälpa alla.
Men jag försöker.
Kan jag hjälpa så gör jag det.
Men det jag har fått göra är att smalna av mitt synfält.
För att vilja hjälpa precis alla får mig bara ledsen.
Jag tror att vi alla har vissa områden eller grupper som vi känner starkare för.
Vissa har barn.
Vissa har kvinnor.
Vissa har djur.
Vissa har miljön.
Osv
Men jag tror att alla kan dra sitt strå till stacken på något sätt.
Om alla gjorde en liten grej varje dag så blir det så himla mycket i slutändan.
Nä nu ska jag avsluta den här moralpredikan innan den blir milslång!