Jag har funderat en massa (som vanligt) och jag har tänkt på att det där med inställning är så jävla viktigt.
Och då menar jag inställning i den bemärkelsen att man bestämmer sig och sedan bara ger man sig fan på att det ska gå bra. Och det kan gälla precis allt.
I mitt (läs: solklara) fall är det såklart att greja att hålla alla de där bollarna i luften ovanför marken.
Så att det funkar så att säga.
Som en grym jävla jonglör kan man också säga.
Men det kan även gälla andra saker, liksom inställning till whatever egentligen.
Det kan handla om vilka vänner man mår bra med och vilka man inte mår bra med.
Det kan handla om att våga följa sitt hjärta även om det kan innebära att man trampar andra på tårna.
Och det mina vänner, det är nog tamejfan det svåraste man ger sig in på.
Att ge sig tillåtelse att tänka "jag, jag, jag".
För ärligt, hur lätt är det?
Inte lätt alls skulle jag säga.
Men när man väl gjort det, fan vad mycket lättare det är att ta beslut då.

Jag tror det är när man kommit till den punkten man kan sitta med sin bästa vän och säga saker som:
"ja, men en turnerande trummis är ju fint, de är inte hemma så mycket"
"hantverkare är ju jävla bra med. mycket övertid och sådär"
"jag vill inte ha någon som är som jag själv"
Och få till svar:
"jag vill inte heller ha någon som är som jag, mig hänger jag ju med hela jävla tiden så man blir ju nog less ändå"

Jag tror onekligen det är så i alla fall.
Att sluta göra saker för att vara andra till lags är ju kanske det schysstaste man kan göra mot sig själv.
Som sagt, man kan trampa andra på tårna och det är fan i mig jobbigt.
Men i längden kan det leda till något bra.
I vissa fall faktiskt något riktigt bra.