För någon dag sedan funderade jag på mina drömmar.
Och då menar jag inte de drömmar man har i sömnen, utan andra drömmar.
Framtidsplanerna.
Det jag kom fram till var då skrämmande.
Jag tänkte på vad jag önskade.
Och det jag då önskade var i alla fall en sovmorgon i veckan.

Det var för några dagar sedan.
Nu har jag haft två sovmorgnar i rad och drömmarna är helt förändrade.
Att jag tyckte att drömmen om en sovmorgon var skrämmande eftersom att jag tyckte att jag borde ha mer krav än så. Men när jag tänker på det nu så är det inte skrämmande längre, Nu ser jag det bara som att jag hela tiden bara ser till den situation jag befinner mig i just nu.
Förstår ni?
Jag tänker inte "om 5 år ska jag göra det, bo där osv osv".
Utan jag tänker "okej, nu ser det ut såhär då behöver jag göra det här".
Men jag skulle inte kalla det att leva för stunden.
För inslag av framtid finns givetvis där.
Hur jag vill att min framtid ska se ut.
Men jag funderar inte allt för mycket på det.
Och det mina vänner är ren och skär feghet.
Inget annat än feghet.
Ju mindre förhoppningar om framtiden desto mindre risker att bli besviken.
Det är fel att tänka sådär, jag vet det.
Men jag är för feg för att göra annat.
Jag tror det är en bieffekt av för många svek.
Men för alla näras kännedom -  I'm getting better.
Jag tänker på framtiden, har bara inte kommit till den punkten när jag berättar om det än.

Jag kan i vissa lägen vara en svår människa.
Och besvärlig på grund av det.
Jag är i vissa lägen en väldigt enkel och rak människa.
Och besvärlig på grund av det.
Det är nog så det är.
Alla har bättre och sämre sidor.

Men det viktigaste i det resonemanget tycker jag är följande:
Vem kan bestämma vad som är det bättre och det sämre?
Vem kan säga att något är bättre för en annan människa?
Vem har egentligen tolkningsföreträde i frågan gällande bättre och sämre sidor?