Tror ni att alla har samma förmåga och vilja att hjälpa andra?
Om inte, vad beror det på?
Vissa fostras nog till varma och omtänksamma människor.
Samtidigt som vissa som är sådana kanske är det just för att de gått emot just sin uppfostran.
Jag vet inte alls.
Och jag vet inte alls var jag finns i den här bilden.

Men jag har nog alltid fått med mig att kan man hjälpa så gör man det.
Och det är väl inte det som är det svåra.
Det svåra är väl ändå att veta när man engagerar sig för mycket.
Det är det som är knepigt, att se den där gränsen.
När man hjälper så mycket att man nästan försvinner själv.
Och den gränsen, den kan nog ingen hjälpa en att hitta.
Den måste man på egen hand hitta i sig själv, eftersom att vi alla är så förbannat olika.

Jag blir ibland uprörd över människor som inte gör något.
Och då menar jag i första hand människor som sitter hemma och fullkomligt kokar av åsikter.
Men som aldrig vågar stå upp för något som kan vara provocerande eller uppseendeväckande.
För att inte tala om veta-bäst-typerna.
De är verkligen ett kapitel för sig.
De som hela livet lever i sin lilla bubbla till ekorrhjul.
Inga större utsvävningar.
Inga åsikter som sticker normen i ögonen.
Man passar bra in i formen.
It's kind of scary if you ask me.
För de människorna, normens modeller, vet man aldrig var man egentligen har.

Jag funderar ofta på det där med socialisering.
Man ska gifta sig.
Man ska skaffa barn.
Man ska jobba mindre och ta hand om sina barn.
Det är ju inget värdigt liv, goddamit!
Men det är ett så invant mönster att vi inte reagerar.
Det bara är så.
En tuff tjej jag träffade på en utbildning jag höll i sa såhär:
"Bara för att jag inte vill ha barn så undrar folk om jag är sjuk på något sätt, jag är ju bara 26! Det är väl ingen ålder?"
Och att vänta sig att människor (framförallt) tjejer i 25årsåldern ska kunna svara då på om de vill ha barn i framtiden, det är en bra jävla taskig fråga.
Hur ska man svara på det?
"Ja" - för att passa normen. Eller "nej" och i stort sett sjukförklaras.
Varför inte bara låta tiden utvisa om folk kommer skaffa barn eller inte.
Och ska man nu ändå envisas med att fråga, fråga killar också och inte bara tjejer.
Jag säger inte att jag emot kärnfamiljsidelalet i sig, dock sätter jag mig starkt emot att det inte är riktigt okej att gå emot det.
Jag är fullt medveten om att det finns massa människor som inte kan tänka sig ett annat liv.
Men trots det kan jag inte låta bli att fundera över vad de fått för alternativ innan de valde.

Jag inledde inlägget med att skriva om folks vilja och förmåga att hjälpa andra.
När jag funderar på det så tror jag att det till stor del beror på vad för sorts familj man växer upp i.
När jag var yngre hade jag förmågan att stöta bort krig och liknande, det kändes overkligt för att det inte hände här.
Jag kunde liksom låta bli att tänka på det.
Det var som att det inte var "på riktigt".
Jag saknar den förmågan.
För nu har jag en förmåga att försöka ta in ALLT.
Och det gör en bara deprimerad.
För att man inser att man inte kan hjälpa alla.
Men jag försöker.
Kan jag hjälpa så gör jag det.
Men det jag har fått göra är att smalna av mitt synfält.
För att vilja hjälpa precis alla får mig bara ledsen.
Jag tror att vi alla har vissa områden eller grupper som vi känner starkare för.
Vissa har barn.
Vissa har kvinnor.
Vissa har djur.
Vissa har miljön.
Osv

Men jag tror att alla kan dra sitt strå till stacken på något sätt.
Om alla gjorde en liten grej varje dag så blir det så himla mycket i slutändan.

Nä nu ska jag avsluta den här moralpredikan innan den blir milslång!