Jag känner ofta en känsla av otillräcklighet.
Det är en av de absolut värsta känslorna jag vet.
På plats 1 - dåligt samvete.
På plats 2 - otillräcklighet.

Jag vill så mycket.
Vill hinna så mycket.
Vill kunna så mycket.
Vill göra så mycket.
Vill hjälpa så många.
Det som allt detta ofta kan leda till är att jag börjar med en massa saker.
Men INTE för att inse att jag inte hinner, utan för att kämpa på tills jag är så färdig att jag nästan gråter.
För det där med att lämna saker påbörjade men inte avklarade är inte min grej.
Då får jag en inre stress som jag inte orkar med.
Såå.. jag kämpar på.
Hittar en lucka här och en lucka där.
Får en timme över där om jag gör det där då..
En kvart över för att skriva de där mailen jag inte hunnit.
Ringa de där samtalen på cykeln på väg till jobbet.
Svara på de där smsen medan jag kör bil.
Packa väskan medan jag borstar tänderna.
Dricka teet medan jag kollar mailen på morgonen.
Bädda medan jag väntar på att hudkrämen torkar in i huden.
Rensar kattlådan medan jag pratar med mamma i telefon för att kolla av hur hon mår.
Tack älskade msn för att du finns!
På det sättet kan jag få många samtal gjorda på en gång.
Samt att lite mailande hinns med samtidigt.
Det är sällan, extremt sällan, som jag gör en sak åt gången.
Jag kan ofta sakna det.
Jag kan sakna att kliva upp på morgonen och inte ens titta på klockan.
Inte ha några tider att passa.
Bara ta det lungt.
Slå på morgonprogrammet på fyran.
Sätta på te-vatten.
Göra en macka.
Hämta tidningen.
Sätta mig och läsa den i soffan.
Prata lite med katterna.
Städa lite.
Diska.
Ta en dusch.
Gå på stan med mamma eller någon vän.
Ta en fika.
Vad klockan är?
Det spelar ingen roll!
Så skönt.
Så härligt.
Så förbannat jävla saknat!

Helgerna nu.
Ställ klockan på åtta.
Morgonpromenad.
Frukost.
Gymmet.
Pluggande.
Mailande angående jobbet.
Skynda! Skynda!
Håll koll på klockan.
Hinna iväg på middag.
Om jag äter den tiden med dem så hinner jag iväg och träffa dem också.
Det blir "bra".
Sällan lugn.
När det blir lungt sätter jag mig och tänker hur jag ska pussla ihop morgondagen för att hinna.
Lappar överallt.
Kom ihåg det.
Gör det.
Ring dit.
Hämta det.
Skicka det.
Almanackan full.
Jag saknar de oplanerade, impulsiva dagarna.
Jag tror jag ska införa sådana dagar i mitt liv.
Klockfria dagar.
Kliva upp när man är pigg.
Äta när man är hungrig.
Somna när man är trött.
Göra det som faller en in.
Tror det skulle vara bra för mig faktiskt.

Ibland tar jag egna kvällar.

Egen tid.

Av med telefoner.

Av med dator.

Jag och katterna.

Det är svårt.

Jag har inte lätt för att ta dem.

Men ibland gör jag det ändå.

De dagar jag kommer från jobbet och benen nästan viker sig när jag kliver innanför dörren.

När jag kommer hem i tystheten.

Sätter mig i lugnet och bara gråter.

Gråter av trötthet.

Gråter av måsten.

Gråter av press och stress.

Gråter av saknad till allt det fina jag saknar.

Då tvingar jag mig själv att slå av telefonerna.

Tänker på orden "Sara, du kan inte och behöver inte vara så jävla tillgänglig alltid!" som den fina flickan sa till mig.

Jag tar på mig sköna, fula kläder.

Slår på en film.

Tar en filt.

Ropar på mina katter.

De underbara, kloka, fyrbenta sambosarna som älskar mig villkorslöst hur jag än är.

Som jag så ofta har dåligt samvete inför för att jag inte är hemma.

Men de är alltid lika glada åt mig ändå.

Lägger sig nära när jag är ledsen.

Lägger sig nära när jag ska sova.

Spinner när jag klappar dem.

Uppskattar det lilla jag gör.

Ibland tar jag också en tur till den fina stugan.

Träffar den fina pappan.

Är i naturen.

Sover.

Äter.

Blir ompysslad.

Bara ÄR.
Det hjälper så mycket.
Samlar energi.

Ibland går jag bara ner till mamma.
Pratar inte.
Bara sitter i soffan och ser på tv.
Bara finns.
Vill jag prata så finns hon på en meters avstånd.
Och hon förstår.
Pressar mig inte.
Låter mig vara tyst om jag vill vara tyst.

Och älskade syster och älskade barn!
Mina barn.
De ger mig så mycket.
De pratar med mig.
De skrattar med mig.
Vi hittar på saker.
Gör saker som på samma gång är avkopplande.

Det är sådant som jag alltid gjort.
Som alltid har fungerat.
Men nu finns inte riktigt tiden.
Nu är det mera så att åker jag till stugan tar jag med mig något jag kan få gjort där för att inte förlora för mycket tid.
Mamma kan jag gå till mellan bytena i tvättsugan.
Syster kan jag stanna och prata med en stund efter att jag skjutsat barnen.
Eller lämnat tillbaka bilen som jag lånat för att kunna göra något ärende.

Jag måste göra något åt det här.
Det kan inte vara såhär.
Jag tappar kontrollen.
Jag tappar fotfästet.
Jag tappar mig.
Alla "Sara du är så stark" ekar i mitt huvud.
Stark?
För att jag inte tillåter något annat ja..
För att jag inte visar något annat..
För det är ju så jobbigt för er när jag är ledsen.
Inte tynga er.
Då kommer det dåliga samvetet.
Känslan som är högst upp på den hemska listan ni kommer ihåg?
Men jag vill göra något åt det här.
Jag vill inte falla.
Och jag vill bromsa fallet innan det går för långt.
Jag vill ha dig nära för då känns det lungt, säkert och behagligt.
Jag vill åka till Stockholm och ha dig nära, då kommer min trygghet och jag får min förståelse.
Jag vill komma till dig i abisko då får jag värme, då kommer skrattet.
Jag vill stoppa det onda hjulet.
And I guess thats what making me a fighter.