Varför finns han inte kvar?
Att lyssna på hans musik får mina tårar att rinna.
Han är så mycket för mig.
Så mycket inspiration.
Så mycket beskrivande av mina egna känslor.
Så mycket kamp för samma saker som jag.
Han är så mycket av min barndom.
Han är så mycket av mitt liv.

Jag, mamma och hans musik.
Tårarna rinner.
Vi kan texterna.
Vi sjunger med.
Hellre än bra.
Men ändå..

"du hade mist den första illusionen
den största myt vi hört sen vi var små
för min del var problemet av en helt annan dimension..."

Så sant.
Så mitt i prick.
Man kan vakna upp och tycka att allt är så fel.
Att allt är så dåligt.
Att allt är så hemskt.
Att allt är så åt helvete.
Men allt är relativt.
Eller hur?
Jag uppfattar ofta mina problem som några jävla i-landsproblem.
Obefogat gnäll.
Samtidigt som när jag kan höra andra berätta om sina "prolem" kan bli rent ut sagt  förbannad.
Visst, inga problem är för små.
Men i vissa fall så funderar jag faktiskt..
När man tycker att man har problem ska man ta det på allvar.
Det menar jag absolut.
Och jag skulle aldrig drömma om att lägga mig i hur folk löser sina problem.
Dock tycker jag nog faktiskt att folk ibland kan fundera på om deras problem inte är lite mer lättlösta än vad de själva inser.
Men det kan vara svårt sånt där..
Problem är som sagt problem..
Men själv kan jag ibland få dåligt samvete över mina problem.
Jag har det så bra på så många andra sätt.
Jag har så mycket rättigheter.
Behandlar någon mig illa kan jag gå därifrån.
Ingen kan gifta bort mig mot min vilja.
Slår någon mig skulle jag aldrig behöva höra av min familj att jag förtjänar det.
Jag har tak över huvudet.
Jag har egna pengar att röra mig med.
Jag har rätt att gå i skolan.
Jag har rätt att jobba med vad jag vill.
Ingen styr mina val.
Jag tror inte att vi bortskämda svenskar fattar vilket privilegie det är.
Det tror jag inte man fattar på riktigt förrän man stöter på någon som lever ett liv som är i rak motsats till ens eget.
Hur man sedan reagerar på den personens berättelse varierar såklart.
Man kan bli chockad.
Man kan ha svårt att förstå.
Man kan ha svårt att ta in det man hör.
Man kan bli förbannad.
Man kan bli förtvivlad.
Personligen skäms jag mest..
Jag skäms för hur folk kan behandla andra personer.
Jag skäms för att jag har det så bra när vissa har det så dåligt.
Riktigt ofta skäms jag också över hur svenska myndigheter behandlar dessa personer.
Men all denna skam utvecklas efter ett tag till energi.
Energi att hjälpa.
Energi att göra allt jag kan för att förändra.
Ja raringar, jag vet att jag inte kan rädda världen.
Men jag kan väl få göra allt jag kan för att dra mitt strå till stacken?

"lås inte in dina blommor i ett drivhus
låt dina växter få leva där de trivs
låt den du älskar få pröva sina vingar
en dag så flyger din älskade rätt"

Ikaros.
Jag säger bara det.
Alla som inte har hört den, gör något åt det.
Alla föräldrar borde få den med sig hem från bb.
Den är så vacker.
Så satans fin!
Tack älskade mamma och pappa för att ni låtit mig vara så fri och alltid stöttat mina val.
Gällande skola.
Gällande vänner.
Gällande fritidssysselsättningar.
Gällande jobb.
Gällande pojkvänner.
Gällande pengar.
Gällande allt.
Tack för att ni stöttat mig.
Låtit mig försöka.
Låtit mig falla.
Låtit mig lära mig.
Ni har lärt mig att stå på egna ben.
Ni har lärt mig att det är jag och ingen annan som får ta konsekvenserna av det jag gör.
Men ni har låtit mig lära mig det på egen hand.
Men hela tiden funnits där bakom.
Men så diskret att jag inte ens märkt det.
Men jag har aldrig tvivlat på att ni skulle finnas där om jag skulle falla.
Men jag har heller aldrig trott att ni skulle reda upp allt åt mig.
Men jag har alltid vetat att jag kunnat gråta hos er.
Få era råd.
Samla styrka för att kunna reda ut tillvaron.
Det har jag alltid vetat och det har alltid lugnat mig.

Som sagt:
Björn Afzelius.
Han är en så stor del av mitt liv.
Så många av hans låtar återkopplar jag till mig själv.
Saker jag varit med om.
Tankar jag har.
Attityder och värderingar jag bär på.

När jag pratar om honom måste jag även nämna Mikael Wiehe.
Lika betydelsefull han.

"för mitt hopp är en skadskjuten kråka
och jag är ett springande barn
som tror det finns nån som kan hjälpa mig än
som tror det finns nån som har svar
och jag springer med bultande hjärta
jag springer på taniga ben
och jag bönar och ber
fast jag egentligen vet att det redan är alldels för sent"

Ja, vad ska jag säga?
Att stånga huvudet blodigt mot en vägg.
Det är nog undefär så.
Det är nog det han vill beskriva.
Känslan av hopplöshet som trycks undan av känslan av tjurighet.
För att man vet att man har rätt.

Hur som helst, två helt underbara män!
Synd så satans synd att den ena lämnade oss för tidigt.
Tack Mikael för att du ger oss ny musik.
Nya tankar.
Nya texter att smälta.

Nu, vidare i min Afzelius/Wiehe-trans.
Jag älskar den världen.
Inspirationen växer.
Kraften ökar.

Hörrni!
Nu jävlar kör vi!