Ofta tänker jag på min uppväxt.
Hur bra den varit.
Hur trygg den varit.
Ibland känns det bara som att det är så "helt ute".
Idag verkar det som att det är tragik man ska förmedla.
Hur jobbigt man haft det.
Hur ung man varit när man börjat med droger.
Hur lite man vägt som minst med ätstörningar.
Och så vidare...
Och den som haft det jävligast vinner.

Jag vill inflika här att jag beundrar dig Elin för ditt sätt att berätta om ditt liv utan att man överhopas av "tyck-synd-om-mig-känslor". Du har förmågan att förmedla dina upplevelser och dina tankar utan att bli ynklig, jag har en känsla av att du är så mycket starkare än vad du tror.

För att återgå till inlägget:
Jag menar givetvis inte att man ska vara kall och kylig och inte bry sig om trasiga och ledsna människor.
Givetvis är det viktigt och nödvändigt.
Det jag menar är att jag tycker saker har spårat ur.
Att berätta för andra att man mår dåligt är en styrka i sig.
Dock så är det inte fullt lika bra när trasiga människor berättar för varandra, hela tiden.
Det blir som en ond cirkel med människor som aldrig blir hela.
De har inte den förmågan att hålla varandra uppe och hjälpa varandra.
De orkar helt enkelt inte.
De egna problemen är nog.
Och mitt inne i den där cirkeln så vet människorna inte längre vilka problem som är deras egna och vilka som är andras.
Allt blir bara ett mörker.
Och allas problem överhopar alla.
För att kunna hjälpa måste man ha någon sorts styrka själv.
Jag blir rädd när jag ser coomunitys där unga tjejer lägger ut bilder på sina anorektiska kroppar och lämnar en fullständig redogörelse för hur mycket (läs lite!) de ätit senaste veckan.
Hur ska de tjejerna bli hela?
Hur ska de bli friska?
När deras umgänge mer och mer består av andra personer med samma problem.
Utan kraft att ta sig ur det.

Min uppväxt var som sagt så trygg och lugn.
Jag spelade fotboll stor del av mina tonår.
Hängde med kompisar.
Umgisck med mina två familjer och underbara systrar.
Jag festade inte.
Jag rymde inte hemifrån.
Jag åt normalt.
Jag var inte med "dåliga" killar.
Det kan låta som en väldigt skyddad tillvaro.
Och det var den kanske också.
Men skyddad av mig själv.
Mina föräldrar ha aldrig varit särsklt övervakande eller stränga.
När vi pratat om det nu när jag är äldre säger de bara "vi behövde aldrig vara så med dig".

Ibland känns det som att jag behöver be om ursäkt för att jag inte mådde jättedåligt när jag var tonåring.
Jag får en känsla av att folk tänker "vad vet du om livet?".
Och de får gärna tycka det.
För jag tror inte att det spelar någon större roll hur man växe upp.
Tonåren är jobbiga för alla.
Men vi hittar olika sätt för att hantera det.
Och vi har olika skyddsnat runtomkring oss.
Jag tror inte att någon som inte är sladdbarn förtår vilken otrolig förmån det är.
Att ha en syster som varit i din sits 14 år tidigare.
Som berättar hur hon var.
Vad hon gjorde.
Hur hon mådde.
Och som framförallt, finns där villkorslöst när saker är tunga.
Och att ha föräldrar som är närvarande.
Som finns där.
Uppmärksammar och bryr sig om.
Det gör så otroligt mycket.
Och det resulterade i mitt fall att det värsta deppattackerna resulterade i var sida upp och sida ner i kollegieblock med alla tankar som snurrade i huvudet.
Detta skrivande var allt som oftast skapat med Nirvana eller Ebba Grön på väldig hög volym.
Men det var liksom vad som hände.
Inga stora bråk, matvägran eller rymningar hemifrån.

Som sagt, ibland känns det nästan som att jag ska ursäkta mig för detta.
Och i vissa fall har jag nog dessvärre gjort det.
Men inte nu längre.
När jag arbetar med mina tjejgrupper så ser jag vilken styrka just min uppväxt kan vara.
Att kunna visa att det inte behöver vara så att man hatar sina föräldrar.
Att man kan klara det helskinnad.
Att det finns sätt att hantera saker.
Men jag menar givetvis INTE att tonårsbekymmer inte är något att bry sig om.
Jag vet att det är jobbigt och jag vet att det är på allvar.
Och jag vet att de problem man har är ens verklighet, oavsett om man är tonåring eller pensionär.
Och jag tycker aldrig någonsin att man ska ifrågasätta någons problem.
Det är att kränka någons känslor.
Men ibland kan det vara nyttigt att tillsammans med någon få reda ut vad som egentligen är problemet.
Och det är det jag menar att en sluten cirkel med trasiga människor inte klarar av.
De vill, men har inte förmågan.
Men med lite hjälp kan de i sin tur hjälpa så många med sina erfarenheter och upplevelser.

Men det som gör mig ledsen är när människor gottar sig i andras olycka.
Därför tycker jag det är sorgligt när tyck-synd-om-mig-mentaliteten får för stort fäste.
För det är så många som tar del av den som inte alls egentligen bryr sig.
De drivs av något annat.
Det är det jag tycker är synd.
När dessa trasiga människor vänder ut och in på sig själva och blir bemötta med hån eller ryktesspridning.
Sådant blir jag ledsen av.