"Där har tiden gjort en hållplats för oss och allt som hänt dit kan jag gå och sakna dig"

Jag var bara sex år när min farmor gick bort.
Det är konstigt men jag minns så mycket av henne.
Jag minns hur det luktade i hennes hus.
Jag minns hennes röst.
Jag minns hennes varma kramar.
Jag minns hennes leende.
Jag minns hennes röst.
Jag minns leksakerna hon hade i källaren.
Jag minns hur läskig trappen ner i hennes källare var.
Jag minns hur hon och jag brukade dricka honungsvatten innan vi la oss på kvällen.
Jag minns hur otroligt snäll hon alltid var.
Jag minns hur mycket tid hon alltid gav mig.

Jag är glad att jag har så mycket minnen av min farmor.
Men jag är så ledsen att jag inte fick känna henne längre.
Min mamma säger att farmor var den klokaste människa hon träffat.
Och det tror jag.
Jag önskar att hon fanns nu.
Jag önskar att jag kunde ringa till henne.
Åka till henne.
Dricka honungsvatten med henne och prata.
Att hon skulle finnas där för mig när dagarna är så jobbiga.
Att jag skulle få krama henne och bara känna trygghet.
Jag är säker på att hon skulle lyssna och förstå.
Ge mig råd och försäkra att jag duger som jag är.

Trots att jag fick så lite tid med henne så är jag helt övertygad om att hon varit med och format mig.
Att jag har så många minnen av henne tolkar jag som att hon påverkat mig och att jag tagit mig till henne redan när jag var väldigt liten.

Hon var en underbar människa och jag tänker på henne så ofta.
Jag hoppas och tror att hon tittar till mig ibland.