"Så ge mig tips och goda råd så jag kan göra helt tvärt om"

Har du känt den där känslan någon gång?
När någon ger ett råd men du känner att det inte riktigt är av omtanke utan av någon helt annan anledning
- att veta bäst.
Eller när någon säger emot och det känns som att det inte egentligen är för att personen tycker att man har fel utan bara för att han/hon inte vill att man ska ha rätt.
Det är en frustrerande känsla tycker jag.
Vissa människor är så svart-vita.
De har inte förmågan att se att vad som kan vara fel för mig är rätt för någon annan.
Och rätt och fel?
Är det så big deal egentligen?
Man måste respektera varandra, vi tycker olika.
Lär man sig att acceptera varandra så lär man sig så mycket mer än genom att klanka ner på andra för att alltid vara den som "vet bäst" eller den som har "rätt".

Jag jobbar en hel del med tonårstjejer och en av de viktigaste uppgifterna jag tycker mig ha är att lära tjejer att stå upp för sig själva.
Att tro på sig själva.
Ingen ska skämmas för vem de är.
Jag skulle önska att alla kunde vara stolta över sig själva.
Alla har fel och brister.
Men det är aldrig ens brister som utgör en själv.
Bristerna är en del av en själv.
Och utan brister vore vi rätt platta som människor.
Det är i alla fall vad jag tror.
Det finns en jättebra värderinsövning som jag brukar jobba med när jag har tjejgrupper.
Den är enkel: säg tre bra och tre dåliga saker om dig själv.
Vilket tror ni att tjejer överlag har lättast för?
Jo, att säga dåliga saker om sig själv.
Det är sorgligt men sant.
Jag tycker att vi alla måste peppa varandra.
Ge varandra erkännande på att vi duger som vi är.
För alla har inte någon som säger sådant åt dem.

Jag tänker i stort sett varje dag på hur lyckligt lottad jag är som har den familj jag har.
De är verkligen grymma på att peppa.
Min pappa, han är outstanding!
Har jag haft en jävlig dag eller känner mig dålig så ringer jag till honom.
Och hans svar är så enkla, men det krävs att han säger det för att jag ska fatta.
Jag - "den här dagen har bara varit hemsk. Folk är arga/besvikna på mig därför att.. (lång utläggning)"
Pappa - "men tycker du att du har gjort fel då?"
Jag - "nä inte egentligen.. eller jag sa ju som jag känner och tycker"
Pappa - "ja men dåså, vad är det att älta om då? Kan du stå för vad du gjort så är det inget fel med det. Så länge du kan förklara dig så är det ju okej"

Tolka nu inte detta som att min familj försvarar allt jag gör. Jag, som alla andra, gör ju fel. Men de har alltid lärt mig att det inte är någon annan som bestämmer om jag gör rätt eller fel. Det hela är en tolkningsfråga. I min värld kan de se ut på ett sätt, i en annans på ett annat sätt och i en ytterligare persons värld kan det vara ett mellanting mellan de två tidigare uppfattningarna. Jag tycker det är en viktig och bra sak jag fått med mig.

Hur som helst, för att avrunda detta.
Jag tycker att vi måste lära oss respektera och uppskatta varandra.
Även varandras olikheter och brister.
För är det inte så att saker som kan ses som brister egentligen bara är olikheter?

Jag själv behöver jobba på det här.
Därför utmanar jag mig själv, från och med imorgon ska jag inte bara tänka bra saker om folk.
Jag ska säga det också.
Berömma folk för bra saker de gör eller fina egenskaper de har.
Det är ett löfte till mig själv att bättra mig på detta. 
Det skriver jag under på från och med nu.
Någon som vill underteckna med mig?