Idag när jag gick från bussen så var jag trött och i min egen värld.
Jag tänkte på allt och ingenting.
En ambulans körde föbi mig i en väldig fart med blåljus och sirener.
Då fick jag en flash-back från när jag var liten.
Tankar från när mina föräldrar hade flyttat isär.
Jag var så orolig för den förälder jag inte var hos.
Rädd att denne skulle vara ledsen.
Ledsen och ensam.
Och varje gång jag var någonstans med den ena och jag hörde en ambulans blev jag jättestressad och ville hem.
Jag ville ringa till den förälder jag inte var med.
Jag ville försäkra mig om att det inte var denne som åkte ambulans.
Så fort det var en olycka var jag tvungen att veta att ingen av mina föräldrar var inblandad i den.
När jag stöter på barn i kris i olika sammanhang så väcks mycket tankar hos mig.
Jag är ett skilsmässobarn.
Men jag hade det så satans bra!
Jag behövde aldrig höra "det är tråkigt när du inte är här" eller "jag saknar dig alltid när du inte är med mig".
Jag behövde aldrig någonsin ha dåligt samvete för att jag var lika mycket hos båda mina föräldrar.
De visade mig uppskattning och var jätteglada när jag kom till dem.
Men jag behövde aldrig höra saker som kunde väcka tankar hos mig att mamma eller pappa känt sig ensam.
Och trots det hade jag mycket tankar.
Tänk de barn som får höra saker av sina föräldrar som kan ge dem minsta uns till dåligt samvete.
Förstår dessa föräldrar vad de gör med sina barn?
Man har nog mycket tankar som det är.
Tankar man aldrig delar med någon.
Och att få dem utspädda måste vara fruktansvärt.
Man är så på helspänn hela tiden och man tänker på allt som vuxna aldrig har en tanke på att man kan tänka.
Men uppenbarligen hade mina föräldrar en aning om sådana saker.
Det förstår jag idag när jag tänker på hur de behandlade mig.
Det var nog den bästa av separationer.
Även om det givetvis inte kändes så då.

Men alla dessa små saker som finns i vardagen.
Jag minns mycket så tydligt.
En söndagsbilaga från aftonbladet med en rubrik som sa "så får ni erat förhållande att hålla".
Jag tog bilagan, slängde den längst ner i sopkorgen.
Jag ville inte att pappa och hans nya sambo skulle se det.
Jag ville inte att mamma skulle vara ensam med mig på deltid och pappa skulle ha en ny och mig.
Det kändes inte rättvist och jag ville att allt skulle vara rättvist.
När jag och mamma gjorde något som var jätteroligt ville jag inte säga det till pappa.
Jag ville inte att han skulle känna sig utanför.
Det skulle vara rättvist.
Jag hade tur.
Min sådan fas var relativt kort.
För mamma och pappa var tydliga.
De ville att jag skulle ha roligt och att jag skulle vara glad.
De ville inte att jag skulle stå emellan dem.
De ville inte att jag skulle hoppas på att det skulle bli de två igen.
För de visste att så skulle det aldrig bli.
Jag förstod det snabbt.
För allt var så tydligt.

Idag, nästan 20 år senare, när mamma säger "åh vad roligt att det gick så bra på tentan! Har du ringt och berättat för din pappa?" så känner jag att de hela tiden var ärliga.
De har mig i mitten och de har de alltid haft.
De har samarbetat runt mig.
Utan att jag vetat.
Idag vet jag det.
Och jag vet också att de båda glädjs med mig.
Att de är stolta över mig.
På varsitt håll men precis lika mycket.
Att de säger att jag ska ringa till den andra med frågor för att den andra förstår eller kan det bättre är väl det ultimata tecknet på självinsikt och respekt för varandra?
De uppskattar varandra som förälder.
Och det har de gjort hela tiden.
Men när jag var mindre såg jag aldrig igenom deras handlingar.
Det gör jag idag.
Och det imponerar på mig.
Att de hela tiden varit så bra mot varandra trots att de mått dåligt och haft det jobbigt.
De har skyddat mig från det.
Jag har aldrig hört dem säga ett ont ord om varandra, varken till varandra eller bakom ryggen på varandra.

De är mina största förebilder i alla lägen.
Det har de alltid varit och kommer alltid att vara.