Underbara lillasyster är hemma i Norrland igen.
Som jag har saknat henne!
Men det är en delad saknad.
Rent egoistiskt vill jag självklart alltid ha henne här.
På en kvarts avstånd.
Men i det stora hela är jag glad för att hon flyttat.
Hon behöver det.
Hennes röst är en annan.
Avspänd och trygg men med den underbara humorn bevarad.
Hennes glädje är en annan.
Den är äkta och varm, som den ska vara.
Hennes mognad är en annan.
Som den mognad en 16-åring som flyttat 140 mil bort får. Inte den sorgliga mognad hon tidigare hade.

Jag är så otroligt stolt över allt du lyckats med.
Du har kämpat.
Du har våndats.
Men du har bestämt dig och du har fixat det.
All jävla cred i världen till dig!
Jag kommer alltid vara så stolt över dig!
Och jag tror inte att de där milen spelar någon större roll egentligen.
Att ha kontakt och band till varandra handlar inte om att ses ofta.
Det handlar om något helt annat.

Allt jag bryr mig om är att du ska må bra.
Att du ska trivas där du är.
Och få personer hade behövt en nystart på samma sätt som du.
Du förtjänar det här.
Du om någon har kämpat, och nu kommer din belöning.
En skola du trivs på.
Nya vänner.
Motivation.
Babe, man känner din motivation och energi genom telefonluren!
Det är en sida jag aldrig sett tidigare.
Jag har alltid vetat att sidan finns, men inte sett den.
Men nu ser jag den.
Och den gör mig varm i hela kroppen.

Jag skulle kunna skriva hur länge som helst om det här.
Men det jag vill ha sagt är egentligen:
Jag är glad över dig, jag är stolt över dig och att få dela det här med dig är extremt häftigt.

Kärlek till dig!