Idag har jag jobbat.
Efter jobbet kom en av världens finaste tjejer hit och åt glass, drack kaffe och surrade.
Mycket mysigt!
Sedan har jag lagat middag och efter det pysslat med min D-uppsats och det känns så jävla roligt!
Det känns riktigt kul att sätta sig med uppsatsen (hur nördigt det än låter), jag har ett intressant ämne och en grym handledare så det kan nog inte bli bättre på den fronten!
Och jobbet trivs jag så bra med.
Just nu går allt helt fantastiskt jävla bra och det känns otroligt bra!
Nu ska jag ta kisseskroten med mig, lägga mig i soffan, se parlamentet och äta lite passionsfrukt.

Godkväll på er!

Jag hade verkligen glömt hur satans jävla bra Sahara hotnigts är!
Men idag har jag nött, nött, nött deras skivor.
Fantastiska brudar!
De var faktiskt och spelade i Boden en gång innan de slg igenom, det var dem och en massa "garage-band", och vi var där och såg på dem. Jag och min kompis Emma.
Vi var nog 14 år kanske och i den perioden när vi skulle ha Dr Martens-kängor och gärna håret färgat i någon cool färg (läs: neongrönt, rosa eller blått). Dock så hade vi båda föräldrar som klokt nog hindrade oss. Det närmsta jag kom var svart/lila hår, men det var mest mörkt och skiftade lite i lila. Det var en härlig period kan jag tycka. Vi ägnade kvällarna åt att göra alla möjliga test som fanns i tidningar som "Okej" och "Frida". De kvällarna fick vi reda på mycket bra, ni vet: hur våran drömkille är, vad vårat framtidsyrke skulle vara, hur vi var som flickvänner osv. Det är fantastiskt med de där tidningarna, tonåringar behöver varken veta eller vilja någonting, det är bara att öppna en tidning så har man svaret där! Ingen risk att det blir fel då liksom, följer man de råden är man som alla andra. Och det är väl drömmen...? Nä fy fan för sådana där tidningar! Under min tonårstid övergick jag snabbt till "Silikon" och "Darling", det var underbara tidningar! Silikon finns dock inte kvar och kanske inte Darling heller (?). I silikon läste jag i alla fall en intervju med just Sahara hotnights. Rubriken var något i stil med "de ville att vi skulle fotas i trosor" och handlade om något reportage de gjort där fotografen ville fota dem lättklädda, vilket de sagt nej till. Jag kommer ihåg hur arg jag var! Och hur mycket jag pratade vid matbordet om att "så skulle väl ingen säga till killar?!". Stackars pappa som fick lyssna. Det var medan jag var hos honom jag läste tidningen vet jag. Jag har mycket fina minnen från när jag bodde hemma! Från båda mina hem.

Åh well, Sahara hotnights väckte upp mycket minnen helt enkelt. För att inte tala om Nirvana! Som jag var kär i Kurt Cobain alltså! Och jag lyssnade på Nirvana dag ut och dag in. Varvat med Ebba Grön. Det är musik jag gärna lyssnar på idag också. En gång fick jag en teckning av min kompis pappa, Kenneth, där det var ett koben på och så stod det "kobäjn" under (Koben på Pitebondska för den som inte vet) och han tyckte han var jätterolig helt enkelt, han hade även kraftigt medhåll från min egen pappa. Men jag har mycket Cobain-grejer, planscher, artiklar, tröjor och annat.

Och alla andra grejer man pysslade med när man var tonåring.. Min och Lindas vaniljparfym! Vi älskade body shops parfym med vaniljlukt. En dag i sklan när vi hade den på oss så sa en kille i våran klass:
- vem fan är det som luktar bakpulver?

Och alla diskussioner om killar. Hur länge som helst kunde vi prata om det. Och skolkatalogen gicks igenom flera gånger varje dag. Och det analyserades och antecknades i marginalerna.

Det fanns mycket fint med tonåren men samtidigt är det en jobbig period.
All press.
All osäkerhet.
All självkritik.
Men min tonårstid är mer ljus än mörk.
Jag hade bra tonår och har inga minnen av några större bråk med mina föräldrar.
Det funkade bra helt enkelt.

Alla mysiga kvällar jag och mamma hade.
Alla cykelturer och varma mackor.
Allt vi pratade om.
Alla våra kvällar när vi såg alla såpoperor som fanns tillsammans.
Våra Stockholms-resor.
Alla gånger vi promernade och handlade tillsammans (mamma har inte körkort) för att hjälpas åt att bära och varje gång vid samma ställe (ca 300 meter hemifrån) sa vi "åh! om vi ändå bodde här". Så gick vi sista biten, där det alltid blåste kallt och var hemskt att gå med tunga matpåsar, för att komma hem med alldeles röda och stela fingrar.

Åh, ibland kan jag längta tillbaka så mycket!
Det var en sådan trygghet på något vis och jag är så glad att jag fortfarande håller så tät och nära kontakt med mina föräldrar. Vi kan liksom när som helst plocka upp allt det där igen. Dock med mina diskussioner på än högre nivå än då ;)

Tidigare i veckan var jag hos min pappa och umgicks med min bror och hans familj.
Jag tror faktiskt att hans dotter är en av de tuffaste ungarna som finns.
Vi satt alla vid köksbordet och My satt och ritade.
My - Sara, vad tycker du mest om i hela världen?
Jag - ja.. det var svårt
My - okej, men jag vet!

Hon ritade sedan en teckning till mig på en katt.
My - Pappa, vad tycker du mest om i hela världen?
Daniel - hur menar du?
My - ja, men nåt du tycker om
Daniel - jaha, men stora fåglar är häftiga
My - okej

Hon ritade en örn som hon gav till sin pappa.

My - Sandra, vad tycker du mest om?
Sandra - din pappa!

Hon ritar länge och ordentligt.
My - här, jag har ritat ett troll till dig.

Hon är bäst, det är bara så!

Vaknade vid sisådär halv nio-snåret.
Klev upp.
Åt lite frukost (läs: drack kaffe).
Åkte iväg till Sunderbyn för tårta och födelsedagsfirande.
Kom hem.
Pluggade lite.
Traskade iväg till cykelaffären för att pumpa min cykel så nu kan jag cykla igen, vilken frihet!
Har ätit lite lunch och snart ska jag iväg igen.
Ska på en tidningsintervju.
Och efter det blir det god middag hos mamma.
En himla bra söndag med andra ord :)

Nä, nu ska jag fördriva lite tid innan jag ska ta min cykel och bege mig mot staden.
Hur är eran söndag?

En period i mitt liv mådde jag riktigt dåligt.
Och då menar jag riktigt dåligt.
Men jag kom ur den perioden.
Och så lågt som jag sjönk då, så lågt tror (och hoppas jag) att jag inte faller någon mer gång.
Innan denna period så hade jag lärt känna en tjej på internet.
En tjej som från första mailet satte ett djupt spår hos mig.
Hon var inte som någon annan.
Hon var unik på många sätt.
Vi fortsatte maila till varandra.
Vi kom varandra närmare.
Och det var också tack vare henne som jag kom ur den tunga perioden.
Hon var den enda som inte var rädd för att fråga.
Inte var rädd för att vara rättfram.
Och hon var den enda som bestämt vågade säga emot mig.

En dag fick jag en lapp med posten som talade om att jag hade ett stort brev att hämta ut.
Jag lade det åt sidan.
Tänkte att det fick vara.
När jag var där nere och krälade så gick jag inte ut.
Därav reaktionen på post-avin.
Men jag intalade mig att jag skulle fixa det.
Jag gick och hämtade det.
Och det var från henne.
Hon som hjälpte mig på så många sätt.
Det var ett kort och en nalle.
Det fick mig att le genom alla tårar.
Jag gick med mitt nyhämtade paket till mamma.
Hon läste kortet och grät.
Länge satt vi bara och grät.
Tills mamma bröt tystnaden med att säga:
"Hon är den bästa vän någon kan ha. Jag är så glad att du har henne".

Älskade du!
Jag vet inte om du någonsin kan förstå vad du betyder för mig.
Jag vet inte om du någonsin kan fatta hur glad jag är att ha dig.
Du är den bästa av vänner.
Och nu när vi båda mår bra så kan vi verkligen vara bra vänner för varandra på ett annat sätt.
Du är bäst i hela världen och jag vill aldrig förlora dig.

Varje gång jag tänder ljus så tänker jag på denna allra underbaraste vän.
Avslutningen i kortets text är nämligen:

"Tänder ett ljus och hoppas du känner värmen"