Jag har funderat på vad det är.
Vad det är för konstig känsla som finns där.
Som finns där men inte besvärar egentligen.
Men den märks ändå.
Och jag skulle gärna vara utan den.
För den gör stundvis att jag bara vill lägga mig ner och vakna upp när den är borta igen.
Känslan är avtrubbad.
Ja, det är det jag känner mig.
Alla tankar.
Alla funderingar.
Alla motgångar.
Alla problem.
Alla analyser av problemen har gjort att jag blivit avtrubbad.
Jag orkar inte bry mig mer.
Det får vara såhär och bli vad det blir.
För alla mina tankar gör inte att något löser sig.
Jag tror bara att tiden kan göra det.
Tiden kan lösa saker.
Tiden kan visa vilken av mina analyser som stämmer.
Eller passar bäst in kanske.
Något annat kan jag inte göra.

Det är mycket nu.
Riktigt mycket.
Men det gör inget.
Jag är förväntansfull och ser fram emot allt.
Men all denna aktivitet gör att analyserna måste läggas på hyllan ett tag.
För jag hinner faktiskt inte med.
Allt måste som in i något schema.
Och jag har inte ens tiden att sätta mig ner och göra dessa scheman.
Det skulle behövas ungefär fyra Saror.
Då skulle det kunna funka riktigt bra.
Men nu finns det bara jag.
Såå.. håll till godo med vad som bjuds.
Trött? Ja, riktigt ofta.
Tyst? Ja, förmodligen pga trötthet och mycket tankar och planerande inne i huvudet.
På dåligt humör? Kanske stundvis, men låt inte tystheten lura er.
Stressad? kanske, fast jag hanterar det bra och ser det inte som stress.
Upptagen? förmodligen ganska ofta ja, men kom ihåg att det bara är för en period!
Sällskapssjuk? Ja, umgänge rensar hjärnan allra bäst.
Vill vara ensam? Ja, min egen tid behöver jag någon gång mellan varven.

Jag stöter inte bort folk medvetet.
Jag ändrar inte mitt beteende medvetet,
Jag är inte annorlunda.
Jag är fortfarande Sara.
Jag är ingen annan,
Det kommer jag aldrig vara.

Tvivlar ni på mig.
Tvivlar på något jag säger.
Något jag gör.
Fråga då.
Gör inte analyser av mig.
Fråga.
Jag lovar, det finns säkerligen en förklaring.
Och det jag kan säga som överanalyserande människa är att man sparar en jävla massa tid på att fråga istället för att göra egna analyser.
Hade jag insett det tidigare hade kanske inte allt varit lika körigt för mig.
Så ta mina ord på allvar.

Mina älskade barn.
Jaja, mamma jag veeeet att de inte är mina rent biologiskt.
Dock så är de ändå mina.
Mosters älsklingar.
Jag gör allt för er i alla lägen.
Mitt kött och blod.
Finast i hela världen.
Bara att se på er gör mig lycklig.
Ni är såna underbara barn och jag älskar er av hela mitt hjärta!
Att vara med er.
Att prata med er
Bratz.
Trollz.
Barbie.
Dregen.
Hellacopters.
Gitarrer.
Rosa mp3-spelare.
You name it, I like it!

Syster.
Allra käraste syster!
Vilka band vi har.
Vilka likheter vi har.
Vilka olikheter vi har.
Vilken trygghet du är.
Vilken världens bästa storasyster du är!

På senaste tiden har jag blvit rätt blödig och sentimental har jag märkt.
Tänker mycket på vilken tur jag har som har den familj jag har.
Hur äkta de är.
Hur villkorslösa de är.
Hur de alltid finns där.
Vad som helst kan hända.
Jag klarar det.
För att de finns där.
Jag kan prata med dem om allt.
Det finns inte mycket de inte vet.
Och sådant jag inte berättar ser de oftast ändå.
De träffar mitt i prick med sina frågor.
Ser mig.
Ser mina känslor.
Läser av mig.
Ger mig det jag behöver.
Kärlek.
Äkta kärlek och genuin värme.

Varför finns han inte kvar?
Att lyssna på hans musik får mina tårar att rinna.
Han är så mycket för mig.
Så mycket inspiration.
Så mycket beskrivande av mina egna känslor.
Så mycket kamp för samma saker som jag.
Han är så mycket av min barndom.
Han är så mycket av mitt liv.

Jag, mamma och hans musik.
Tårarna rinner.
Vi kan texterna.
Vi sjunger med.
Hellre än bra.
Men ändå..

"du hade mist den första illusionen
den största myt vi hört sen vi var små
för min del var problemet av en helt annan dimension..."

Så sant.
Så mitt i prick.
Man kan vakna upp och tycka att allt är så fel.
Att allt är så dåligt.
Att allt är så hemskt.
Att allt är så åt helvete.
Men allt är relativt.
Eller hur?
Jag uppfattar ofta mina problem som några jävla i-landsproblem.
Obefogat gnäll.
Samtidigt som när jag kan höra andra berätta om sina "prolem" kan bli rent ut sagt  förbannad.
Visst, inga problem är för små.
Men i vissa fall så funderar jag faktiskt..
När man tycker att man har problem ska man ta det på allvar.
Det menar jag absolut.
Och jag skulle aldrig drömma om att lägga mig i hur folk löser sina problem.
Dock tycker jag nog faktiskt att folk ibland kan fundera på om deras problem inte är lite mer lättlösta än vad de själva inser.
Men det kan vara svårt sånt där..
Problem är som sagt problem..
Men själv kan jag ibland få dåligt samvete över mina problem.
Jag har det så bra på så många andra sätt.
Jag har så mycket rättigheter.
Behandlar någon mig illa kan jag gå därifrån.
Ingen kan gifta bort mig mot min vilja.
Slår någon mig skulle jag aldrig behöva höra av min familj att jag förtjänar det.
Jag har tak över huvudet.
Jag har egna pengar att röra mig med.
Jag har rätt att gå i skolan.
Jag har rätt att jobba med vad jag vill.
Ingen styr mina val.
Jag tror inte att vi bortskämda svenskar fattar vilket privilegie det är.
Det tror jag inte man fattar på riktigt förrän man stöter på någon som lever ett liv som är i rak motsats till ens eget.
Hur man sedan reagerar på den personens berättelse varierar såklart.
Man kan bli chockad.
Man kan ha svårt att förstå.
Man kan ha svårt att ta in det man hör.
Man kan bli förbannad.
Man kan bli förtvivlad.
Personligen skäms jag mest..
Jag skäms för hur folk kan behandla andra personer.
Jag skäms för att jag har det så bra när vissa har det så dåligt.
Riktigt ofta skäms jag också över hur svenska myndigheter behandlar dessa personer.
Men all denna skam utvecklas efter ett tag till energi.
Energi att hjälpa.
Energi att göra allt jag kan för att förändra.
Ja raringar, jag vet att jag inte kan rädda världen.
Men jag kan väl få göra allt jag kan för att dra mitt strå till stacken?

"lås inte in dina blommor i ett drivhus
låt dina växter få leva där de trivs
låt den du älskar få pröva sina vingar
en dag så flyger din älskade rätt"

Ikaros.
Jag säger bara det.
Alla som inte har hört den, gör något åt det.
Alla föräldrar borde få den med sig hem från bb.
Den är så vacker.
Så satans fin!
Tack älskade mamma och pappa för att ni låtit mig vara så fri och alltid stöttat mina val.
Gällande skola.
Gällande vänner.
Gällande fritidssysselsättningar.
Gällande jobb.
Gällande pojkvänner.
Gällande pengar.
Gällande allt.
Tack för att ni stöttat mig.
Låtit mig försöka.
Låtit mig falla.
Låtit mig lära mig.
Ni har lärt mig att stå på egna ben.
Ni har lärt mig att det är jag och ingen annan som får ta konsekvenserna av det jag gör.
Men ni har låtit mig lära mig det på egen hand.
Men hela tiden funnits där bakom.
Men så diskret att jag inte ens märkt det.
Men jag har aldrig tvivlat på att ni skulle finnas där om jag skulle falla.
Men jag har heller aldrig trott att ni skulle reda upp allt åt mig.
Men jag har alltid vetat att jag kunnat gråta hos er.
Få era råd.
Samla styrka för att kunna reda ut tillvaron.
Det har jag alltid vetat och det har alltid lugnat mig.

Som sagt:
Björn Afzelius.
Han är en så stor del av mitt liv.
Så många av hans låtar återkopplar jag till mig själv.
Saker jag varit med om.
Tankar jag har.
Attityder och värderingar jag bär på.

När jag pratar om honom måste jag även nämna Mikael Wiehe.
Lika betydelsefull han.

"för mitt hopp är en skadskjuten kråka
och jag är ett springande barn
som tror det finns nån som kan hjälpa mig än
som tror det finns nån som har svar
och jag springer med bultande hjärta
jag springer på taniga ben
och jag bönar och ber
fast jag egentligen vet att det redan är alldels för sent"

Ja, vad ska jag säga?
Att stånga huvudet blodigt mot en vägg.
Det är nog undefär så.
Det är nog det han vill beskriva.
Känslan av hopplöshet som trycks undan av känslan av tjurighet.
För att man vet att man har rätt.

Hur som helst, två helt underbara män!
Synd så satans synd att den ena lämnade oss för tidigt.
Tack Mikael för att du ger oss ny musik.
Nya tankar.
Nya texter att smälta.

Nu, vidare i min Afzelius/Wiehe-trans.
Jag älskar den världen.
Inspirationen växer.
Kraften ökar.

Hörrni!
Nu jävlar kör vi!

Senaste halvåret har jag funderat mycket över mitt eget liv.
Mitt liv som skilsmässobarn.
Mitt liv som sladdbarn.
Det är konstigt så mycket tankar som kommer upp när man är där längst ner och kravlar.
Som att man inte skulle ha nog med saker att tänka på då som det var liksom..
Men som min pappa sa:
"Sara, du har ju haft tur hela ditt liv. Det har gått som du velat och du har lyckats med det du tagit dig för. Egentligen är det inte konstigt att du har det jobbigt nu, bara konstigt att du inte haft det så tidigare. För du har faktiskt haft tur hela livet om du tänker efter".
Ja, kloka fina älskade pappa!
Jag har haft tur.
Det har gått bra.
Och mycket tack vare dig.
Utan dig älskade pappa och utan dig älskade mamma hade jag inte haft tur.
Ni har i alla lägen, i alla skick ni varit visat att ni älskar mig.
Ni har gett mig tid.
Ni har gett mig plats.
Men ändå inte skämt bort mig.
Ni har haft gränser.
Jag har fått klara mig själv.

Som sladdbarn är man lite som ett ensambarn.
Man får det bästa av båda världar på något sätt.
Man får sina föräldrars fulla uppmärksamhet.
Man slipper allt bråk med syskon.
Samtidigt som man har syskon att fly till.
Ringa till och åka till när saker är jobbiga.
Min syster har alltid varit min fristad.
Där är jag alltid välkommen.
Hon har alltid tagit hand om mig.
Hos henne kan jag ligga i soffan.
Lyssna och prata med hennes barn.
Ligga där och tänka "ja, såhär vill jag ha det en dag".
Hon är min första och största förebild.
Henne har jag sett upp till så länge jag kan minnas.
"När jag blir stor ska jag också ha ont i ryggen och jobba på dagis"
Ja, fem år var jag kanske när jag yttrade de kloka orden.
Hur som helst.
När tiden kom och jag blev ett skilsmässobarn.
Eller ett barn mitt i skilsmässan var min syster ovärderlig.
Som hon tog hand om mig!
Aktiverade mig för att skingra mina tankar.
Pysslade med mig.
Läste för mig.
Hyrde film med mig.
Sov med mig.
Hämtade mig på lekis.
Hon var storayster till 100%.
Kan inte säga annat än evig tacksamhet.
Jag förstod inte då.
Men nu förstår jag.

Älskade mamma!
Älskade pappa!
Jag älskar er för hur bra ni skötte en skilsmässa.
Hur bra ni behandlade mig.
Älskade mamma, din styrka önskar jag att jag får en dag.
Trots allt har du alltid dolt allt för mig.
Ända till den dag jag blev mogen nog.
Då fick jag sanningen.
När jag kunde hantera den.
Jag kommer aldrig sluta beundra er för hur ni behandlade mig den här tiden.

När du flyttade så grät jag.
Jag grät mig till sömns vareviga natt.
Jag ringde dig varje dag.
Varje kväll.
Och många nätter.
Vi pratade.
Du sa åt mig att försöka sova och ringa dig när jag vaknade.
När du försvann så försvann halva jag.
Halva min trygghet.
Halva mitt liv.
Att gå där i huset och se luckorna efter dina saker.
Jag grät.
Jag var känslig.
Jag var rädd för allt.
Men ni gjorde så smärtfritt för mig.
Ingen utdragen process utan fort en ny lägenhet.
Fort bort med alla saker.
Fort ett nytt hem för dig och mig.
Mitt och mammas hemma.
Mitt och pappas hemma.
Fort, effektivt och smärtsamt.
Men desto kortare tid för att bli hel igen.
Det gick fort att acceptera hur det nu skulle se ut.

Inga förhoppningar om att du skulle komma tillbaka.
Självklart fanns förhoppningarna där, det gjorde de nog i säkert två år efteråt.
Men alla mina förhoppningar grusades.
En vända i huset.
Ingen av mammas saker kvar.
Sakerna är i den nya lägenheten.
I mitt och mammas hem.
Där jag alltid fått vara när jag vill.
Komma och gå.
Tack älskade pappa tack älskade mamma för att jag fått vara delaktig!
Tack för att jag fått vara med och bestämma.
Tack för att jag alltid kunnat säga "jag vill åka till mamma" eller "jag vill vara hos pappa nu" utan en endaste ledsen blick.
Tack älskade ni för hur ni behandlat mig.
För att ni gett mig ansvar.
Men inte mer ansvar än jag kunnat hantera.
Tack för att ni alltid fått mig att känna att jag får göra som jag vill.
Tack för att ni alltid förstått mig.
Tack pappa för att du alltid accepterat och tröstat när jag gråtit efter den mamma ett barn så mycket behöver.
Tack mamma för att du hjälpt mig att ta mig till pappa när jag saknat min älskade pappa och mina kompisar.

Tack världens bästa föräldrar för att ni delat upp saker mellan er.
Mamma följde på skolavslutningar.
Pappa följde på luciafirande.
Tack för att ni inte kom tillsammans.
Tack för att jag slapp se det jag saknade.
Tack för att jag slapp se det jag drömde om.
Den drömmen som aldrig skull bli sann.
Tack för eran tydlighet.
Tack för att ni inte väckte hopp och lika snabbt släckte det igen.
Tack för att den första skolavslutning ni deltog på tillsammans var när jag tog studenten.
Jag hade aldrig velat ha det på något annat sätt.
Jag vet det.
Nu när jag är vuxen och allt är passerat så vet jag att jag aldrig hade velat ha det på något annat sätt.

Tack för att ni redan första året gjorde det naturligt för mig att ha två födelsedagar.
En halv julafton med pappa.
En halv julafton med mamma.
Vartannat nyår med mamma.
Vartannat nyår med pappa.
Tack för att ni med en gång fick mig att känna det som något naturligt.
Tack för att ni gjorde som ni gjorde.
Jag har uppskattat det.
Det har varit avkopplande och skönt för mig.
Jag har vetat att det är så.
Jag har sett fram emot det.

Ni har alltid accepterat mig.
Att inte ha sett er tillsammans har fått mig att gråta.
Men hade jag sett er tillsammans hade jag gråtit under så mycket längre tid.
Då hade såren rivts upp gång på gång.
Nu gick det fort.
Barn är lättanpassade.
Ni visste då det jag vet nu.

Personer som aldrig upplevt en skilsmässa kan aldrig förstå vilka hopp det finns i ett barns kropp under den tiden.
Minsta lilla tecken gör att man hoppas.
Tack för att ni aldrig gett mig minsta tecken att nappa på.
Tack för att ni varit tydliga med mig från början.
Det hjälpte mig att snabbare hitta min trygghet.
Den trygghet ett barn behöver.

Tack mamma att du flyttade med mig till en lägenhet du inte ens tyckte om, bara för att vi skulle få vårat eget.
Bara för att smärtan inte skulle bli utdragen.
Under tiden vi bodde där letade du annat.
Snart fick vi flytta till vårat drömhem.
Ditt och mitt.
Vi hade det bra.
Vi hade det fint.
Tack pappa för att du inte la dig i våran flytt.
Tack för att du inte bar våra saker.
Tack för att du aldrig lät mig tänka "nu bor vi så stort, här ryms pappa också".
Tack mamma föratt jag nu fick vara med under flytten och då hann förstå.
Tack älskade syster för att du hade mig under första flytten så jag slapp se.

Tack älskade pappa för att jag alltid fått vara i ditt främsta rum.
Trots att andra kvinnor flyttat in har det ändå alltid varit "pappa och Sara".
Jag älskar dig för det!
Jag glömmer aldrig alla otaliga skoterturer du tagit med mig på.
På helger.
På lov.
Efter skolan.
När du kommit in på mittt rum efter middagen mitt i veckan "Sara, ska vi åka skoter?".
Tack för att du redan när jag var liten såg hur mycket det rensade mina tankar.
På skotern har det alltid varit du och jag.
Inget ont kan nå oss där.
Inga ord.
Bara tankarna.
En dotters armar runt sin pappas midja.
Det går fort.
Det är branta backar.
Det känns obehagligt.
Men pappa är med, då händer inget.
Pappa klarar allt.
Pappa tar hand om mig.

Kommer ni ihåg den känslan?
När man som barn tror att föräldrarna har rätt i alla lägen.
Den känslan växer bort.
Men den känslan lever ett skilsmässobarn på.
"Mamma är det för att du har ont i magen du gråter?".
"Ja, men det går över snart".
Som barn, speciellt skilsmässobarn, vill man inte se andra orsaker till tårar än fysisk smärta.
För i en skilsmässa ser man sig som barn som offret.
Man har ju förlorat allt.
Sin familj.
Sin trygghet.
För en stund.
Sedan hittar man tryggheten igen.
Man har nya familjer.
Man har nya hem.

För mig blev det grundbultarna i min trygghet.
Mina två hem.
Min nya värld.
Inget hopkok av det förflutna och det nya.
Jag levde i två världar.
Det hjälpte mig att hålla kontrollen.
Ingen osäkerhet.
Utan tydligt så tydligt.
Och jag förstod.
Jag accepterade.
Fick ett nytt liv.

Tack för att ni aldrig pratat illa om varandra när jag hört.
Tack för att ni nu berättat vad som gick fel.
Tack för att ni höll distansen till varandra då.
Ni hjälpte mig så mycket.
Nu 13 år senare förstår jag allt.
Jag gråter av tacksamhet till er.

Älskade pappa.
Älskade mamma.
Tack för att ni alltid gett mig tid.
Tack för att ni båda hjälpt mig att bygga upp mitt eget liv.
På era egna sätt.
Ni är så olika.
Men era olikheter har format mig.
Till den jag är nu.
Eran Sara.
Som ni älskar.
Som alltid kommer älska er, villkorslöst.

Det är varning för ras
gå så försiktigt du kan
dina ögon kan krossa min värld

Jag funderar mycket.
Ja ibland för mycket säger de som "vet".
Hur nu någon kan veta det?
Vad vore jag utan mina tankar?
Inte mycket alls.
Den sidan av mig som tänker mycket är den som så mycket gör mig till just jag.

Hur som helst.
Jag har funderat mycket på detta med tilltro.
Under alla promenader på senare tid är det detta som kretsat i huvudet.
Fram och tillbaka.
Tillbaka och fram.
Det är svårt att lita på någon.
Svårt som fan.
För de man minst anar sviker så ofta.
Men samtidigt, om man aldrig litar på någon vinner man aldrig något heller.
Det är väl en rätt simpel uträkning.
Däremot är det nog bra att vara kritisk mot folk.
Inte för kritisk.
Men lite sådär lagom.
Lagom, är man svensk eller?
Sverige - landet lagom?
Det jag vill komma till är att man måste hitta linjen mellan bitter och naiv.
Inte tro på alla.
Inte misstro alla.
Men jag vet inte.
Så funkar jag i alla fall.

Men det jag under alla promenader kommit fram till är detta:
Att lita på någon är tamejfan bland det farligaste man kan göra!

Älskade ängel.
Arg hade du varit om du visste.
Arg kommer du bli när du får veta.
För att dölja något för dig?
Nä.
Jag kan inte.
Jag vill inte.
Du är stödet jag så ofta behöver.
Att dölja något vore orättvist.
Mot dig.
Mot mig.
Mot oss.
Din ilska är bra för mig.
Dina tankar som inte är inlindade alls utan bara äkta.
Du är så äkta.
Och jag älskar dig så förbannat!!

"Det var inte bättre förr men det ska bli bättre framöver och nånstans har man väl i alla fall kommit när man vet vad man behöver?"
Tid.
Är inte tid det finaste man kan ge till någon annan?
Tid att förstå.
Tid att acceptera.
Tid att hinna känna.
Tid att hinna tänka.
Tid att hinna vara.
Tid att dela.
Vi behöver tid.
Men ofta är man väldigt dålig på att ge sig själv tid.
När man är det, hur ska man då kunna räkna med att någon annan ska ge en tid?
Men när man får tiden blir allt så mycket bättre.
Pressen försvinner.
Lugnet kommer.
Ja, tid.
Underbara tid, varför finns det inte mer av dig?

Igårkväll var en jobbig kväll.
På många sätt.
Men en bra kväll på så många fler sätt.
Mycket blev sagt.
Mycket blev utrett.
Så många frågetecken rätades ut.
Så många onda känslor väcktes upp för att sedan bytas ut mot värme och lugn.
Så många bra känslor förstärktes och tryggades.
Nu vet jag.
Nu känner jag mig säker.
Hoppas du känner detsamma.

Lev i eran bubbla ni.
Eran lilla jävla bubbla fylld av vi-vet-bäst-tankar.
Hoppas ni har det bra där i bubblan.
Hoppas ni inte blir alltför besvikna när verkligheten kommer i fatt och ni tänker "oj, det kanske inte var det bästa".
Man kan inte tro att man gör saker för någon annans skull.
För det gör man inte.
Är man helt mot det själv gör man det inte.
Utan minsta gnutta egenintresse gör man det inte.
Så är det bara.
Människan drivs av en viss grads ego.
I alla lägen.
Alltid vill man vinna något på det själv.
Så säg inte att ni gör det för någon annans skull.
Visst, till en viss del.
Men enbart för någon annans skull, nä det köper jag inte.
Det kommer jag aldrig göra heller.

Man kan försöka göra saker för någon annans skull.
Men det lyser igenom.
Man mår dåligt.
Och den person man gör det hela för ser detta.
Så i längden,
är det då schysst att göra det mot den personen?
Eller gör det kanske mer skada än nytta?
Ibland är det lätt att säga att man gör något för någon annans skull.
Det låter fint.
Det låter medmänskligt.
Men till slut blir det ett jävla martyr-spel.
I alla fall i andras ögon.
Men själv är det inte så säkert att man ser det.
För själv är man oftast den sista att upptäcka.
Och vet ni vad?
Människorna runt omkring.
De som bryr sig om en på riktigt ni vet?
De ser det hela tiden.
Och vet ni?
Hur bra tror ni de mår under tiden man själv är så jävla fin och pretto och gör saker för någon annans skull?
För fan!
Vakna upp och se vilka ni gör nytta för och vilka ni sårar på vägen!!
Vad betyder något i längden?
Vad är viktigare.
Öppna ögonen,
Prioritera.
Tänk till lite.
Vilka såras på vägen.
Vilka såras medan saker görs för någon annans skull.

Det gör mig förbannad.
Alla dessa ord om hur mycket man gör för andra.
Hur mycket man ställer upp.
Hur dåligt man mår själv, men man gör det ju för någon annans skull.

OMPRIORITERA.
Goddamit..
Ingen mår bra av att någon mår dåligt för ens skull.
Eller förresten.
De personerna finns.
Men är de personerna verkligen sådana personer ni vill finnas för?

Men som sagt, lv i eran lilla bubbla.
Gotta er i hur kloka ni är.
Njut av hur mycket ni gör för någon annan.
Var stolta över vilka jävla fina människor ni är.

Jag ska inte störa.
Men om ni någon gång kommer ut ur bubblan så finns jag här.
Med erfarenheter av hur jag hade det i bubblan.
Med saker jag insett när jag lämnat bubblan.
Är ni intresserade så finns jag bara här.
Ser ni mig?
Här!
Utanför bubblan.
Ibland är synen inifrån bubblan väldigt oklar.
Jag vet.

Alla dessa tankar..
Det är de jag kan kommer lägga ut här.
Allt mitt innersta.
Allt det som snurrar där inne.
Yeah right.. det trodde du va?

Nä ni!
Här blir det regular kodning a'la Sara och inget annat.
Så för er som inte vet något innan kommer inte detta vara särskilt intressant alls.
Men hey!
I don't care.

Trött trött trött.
I'm sick and tired of always feeling sick and tired.
För mycket jobb?
För lite sömn?
För mycket att göra?
Nä.
Nä.
Nä.
Järnbrist?
Blodbrist?
Kanske.
Kanske.
Inte vet jag.
Men jag hoppas på en medicinsk förklaring.
För något annat orkar jag inte med.
Inte nu.
Inte igen.

Såå..
Sitter här.
Fördriver tid.
Funderar.
Tänker.
Som vanligt.
Så vad gör man då?
Jo man skriver lite.
Inser att man är ganska fucked up och tar sig en promenad.
För det är ju bra, right?
Jag har sagt det förut och jag säger det igen:
Silbersky har rekommenderat Hagamannen att hålla sig i trim för att hålla sig uppe, så det är jag och hagamannen.

Ikväll ska jag hälsa på en av de fina flickorna och hennes nya "bäbis" och jag läääängtar!
Mina flickor älskar jag högt och innerligt.
Era kloka ord.
Era råd.
Era skratt.
Eran värme.
Utan er är jag förlorad.
Love you!
Snart är hösten här, då ska vi promenera och gå hem och dricka te för att värma oss. Himla härligt!

En annan flicka skickade ett paket och ett kort med posten.
Det värmer så mycket.
Ack så mycket.
Att vara ihågkommen.
Att du tänker på mig.
Älskade flicka vad jag kommer sakna dig.
Det är med sorg i hjärtat jag inser att det inte är så länge kvar tills du åker...
Men jag kommer aldrig glömma dig.
Jag kommer fortfarande ha dig i tankarna varenda dag.
Hur långt borta du än är.
Hur länge du än blir borta.
Du är en väldigt speciell vän för mig.

Igår fick jag ett kort från en annan flicka.
En ängel med osynliga vingar.
Dina råd når in i mitt hjärta på ett väldigt speciellt sätt.
Att ha dig så nära.
Att känna din förståelse.
Det får mig att leva.
Det får mig att orka med allt.
Att veta att du finns där alltid, det lungar mig.
I alla lägen.
Alltid.
Inga ord i världen kan beskriva ditt värde hos mig.
Underbara ängel vafan är du inte här för?!?!?!

Ikväll är det en kväll för brevskrivande.
Jag känner det.
En promenad.
En stor mugg te.
Papper och penna.
Skrivande skrivande.
Som en dagbok som man ger till någon.
Någon man litar på.
Någon som kommenterar och tänker på det man skriver.
Att få berätta ostört.
Utan att bli avbruten.
Utan att tappa tråden.
Och sedan få respons på det.
Motfrågor.
Uppmuntran.
Kritik.
Ett skratt i brevform.
Ja brev är fanimig helt undebart!
Alla mail i världen kan kasta sig i väggen.
Så är det bara..

Imorgon är jag ledig.
Så otroligt skönt.
Sova ut.
Vakna.
Ta det lungt.
Fixa lite saker som jag inte hinner när jag jobbar.
Bara "vara".
Längesen sist.

Nä ni..
Nu ska jag sluta skriva här i alla fall.