Senaste halvåret har jag funderat mycket över mitt eget liv.
Mitt liv som skilsmässobarn.
Mitt liv som sladdbarn.
Det är konstigt så mycket tankar som kommer upp när man är där längst ner och kravlar.
Som att man inte skulle ha nog med saker att tänka på då som det var liksom..
Men som min pappa sa:
"Sara, du har ju haft tur hela ditt liv. Det har gått som du velat och du har lyckats med det du tagit dig för. Egentligen är det inte konstigt att du har det jobbigt nu, bara konstigt att du inte haft det så tidigare. För du har faktiskt haft tur hela livet om du tänker efter".
Ja, kloka fina älskade pappa!
Jag har haft tur.
Det har gått bra.
Och mycket tack vare dig.
Utan dig älskade pappa och utan dig älskade mamma hade jag inte haft tur.
Ni har i alla lägen, i alla skick ni varit visat att ni älskar mig.
Ni har gett mig tid.
Ni har gett mig plats.
Men ändå inte skämt bort mig.
Ni har haft gränser.
Jag har fått klara mig själv.

Som sladdbarn är man lite som ett ensambarn.
Man får det bästa av båda världar på något sätt.
Man får sina föräldrars fulla uppmärksamhet.
Man slipper allt bråk med syskon.
Samtidigt som man har syskon att fly till.
Ringa till och åka till när saker är jobbiga.
Min syster har alltid varit min fristad.
Där är jag alltid välkommen.
Hon har alltid tagit hand om mig.
Hos henne kan jag ligga i soffan.
Lyssna och prata med hennes barn.
Ligga där och tänka "ja, såhär vill jag ha det en dag".
Hon är min första och största förebild.
Henne har jag sett upp till så länge jag kan minnas.
"När jag blir stor ska jag också ha ont i ryggen och jobba på dagis"
Ja, fem år var jag kanske när jag yttrade de kloka orden.
Hur som helst.
När tiden kom och jag blev ett skilsmässobarn.
Eller ett barn mitt i skilsmässan var min syster ovärderlig.
Som hon tog hand om mig!
Aktiverade mig för att skingra mina tankar.
Pysslade med mig.
Läste för mig.
Hyrde film med mig.
Sov med mig.
Hämtade mig på lekis.
Hon var storayster till 100%.
Kan inte säga annat än evig tacksamhet.
Jag förstod inte då.
Men nu förstår jag.

Älskade mamma!
Älskade pappa!
Jag älskar er för hur bra ni skötte en skilsmässa.
Hur bra ni behandlade mig.
Älskade mamma, din styrka önskar jag att jag får en dag.
Trots allt har du alltid dolt allt för mig.
Ända till den dag jag blev mogen nog.
Då fick jag sanningen.
När jag kunde hantera den.
Jag kommer aldrig sluta beundra er för hur ni behandlade mig den här tiden.

När du flyttade så grät jag.
Jag grät mig till sömns vareviga natt.
Jag ringde dig varje dag.
Varje kväll.
Och många nätter.
Vi pratade.
Du sa åt mig att försöka sova och ringa dig när jag vaknade.
När du försvann så försvann halva jag.
Halva min trygghet.
Halva mitt liv.
Att gå där i huset och se luckorna efter dina saker.
Jag grät.
Jag var känslig.
Jag var rädd för allt.
Men ni gjorde så smärtfritt för mig.
Ingen utdragen process utan fort en ny lägenhet.
Fort bort med alla saker.
Fort ett nytt hem för dig och mig.
Mitt och mammas hemma.
Mitt och pappas hemma.
Fort, effektivt och smärtsamt.
Men desto kortare tid för att bli hel igen.
Det gick fort att acceptera hur det nu skulle se ut.

Inga förhoppningar om att du skulle komma tillbaka.
Självklart fanns förhoppningarna där, det gjorde de nog i säkert två år efteråt.
Men alla mina förhoppningar grusades.
En vända i huset.
Ingen av mammas saker kvar.
Sakerna är i den nya lägenheten.
I mitt och mammas hem.
Där jag alltid fått vara när jag vill.
Komma och gå.
Tack älskade pappa tack älskade mamma för att jag fått vara delaktig!
Tack för att jag fått vara med och bestämma.
Tack för att jag alltid kunnat säga "jag vill åka till mamma" eller "jag vill vara hos pappa nu" utan en endaste ledsen blick.
Tack älskade ni för hur ni behandlat mig.
För att ni gett mig ansvar.
Men inte mer ansvar än jag kunnat hantera.
Tack för att ni alltid fått mig att känna att jag får göra som jag vill.
Tack för att ni alltid förstått mig.
Tack pappa för att du alltid accepterat och tröstat när jag gråtit efter den mamma ett barn så mycket behöver.
Tack mamma för att du hjälpt mig att ta mig till pappa när jag saknat min älskade pappa och mina kompisar.

Tack världens bästa föräldrar för att ni delat upp saker mellan er.
Mamma följde på skolavslutningar.
Pappa följde på luciafirande.
Tack för att ni inte kom tillsammans.
Tack för att jag slapp se det jag saknade.
Tack för att jag slapp se det jag drömde om.
Den drömmen som aldrig skull bli sann.
Tack för eran tydlighet.
Tack för att ni inte väckte hopp och lika snabbt släckte det igen.
Tack för att den första skolavslutning ni deltog på tillsammans var när jag tog studenten.
Jag hade aldrig velat ha det på något annat sätt.
Jag vet det.
Nu när jag är vuxen och allt är passerat så vet jag att jag aldrig hade velat ha det på något annat sätt.

Tack för att ni redan första året gjorde det naturligt för mig att ha två födelsedagar.
En halv julafton med pappa.
En halv julafton med mamma.
Vartannat nyår med mamma.
Vartannat nyår med pappa.
Tack för att ni med en gång fick mig att känna det som något naturligt.
Tack för att ni gjorde som ni gjorde.
Jag har uppskattat det.
Det har varit avkopplande och skönt för mig.
Jag har vetat att det är så.
Jag har sett fram emot det.

Ni har alltid accepterat mig.
Att inte ha sett er tillsammans har fått mig att gråta.
Men hade jag sett er tillsammans hade jag gråtit under så mycket längre tid.
Då hade såren rivts upp gång på gång.
Nu gick det fort.
Barn är lättanpassade.
Ni visste då det jag vet nu.

Personer som aldrig upplevt en skilsmässa kan aldrig förstå vilka hopp det finns i ett barns kropp under den tiden.
Minsta lilla tecken gör att man hoppas.
Tack för att ni aldrig gett mig minsta tecken att nappa på.
Tack för att ni varit tydliga med mig från början.
Det hjälpte mig att snabbare hitta min trygghet.
Den trygghet ett barn behöver.

Tack mamma att du flyttade med mig till en lägenhet du inte ens tyckte om, bara för att vi skulle få vårat eget.
Bara för att smärtan inte skulle bli utdragen.
Under tiden vi bodde där letade du annat.
Snart fick vi flytta till vårat drömhem.
Ditt och mitt.
Vi hade det bra.
Vi hade det fint.
Tack pappa för att du inte la dig i våran flytt.
Tack för att du inte bar våra saker.
Tack för att du aldrig lät mig tänka "nu bor vi så stort, här ryms pappa också".
Tack mamma föratt jag nu fick vara med under flytten och då hann förstå.
Tack älskade syster för att du hade mig under första flytten så jag slapp se.

Tack älskade pappa för att jag alltid fått vara i ditt främsta rum.
Trots att andra kvinnor flyttat in har det ändå alltid varit "pappa och Sara".
Jag älskar dig för det!
Jag glömmer aldrig alla otaliga skoterturer du tagit med mig på.
På helger.
På lov.
Efter skolan.
När du kommit in på mittt rum efter middagen mitt i veckan "Sara, ska vi åka skoter?".
Tack för att du redan när jag var liten såg hur mycket det rensade mina tankar.
På skotern har det alltid varit du och jag.
Inget ont kan nå oss där.
Inga ord.
Bara tankarna.
En dotters armar runt sin pappas midja.
Det går fort.
Det är branta backar.
Det känns obehagligt.
Men pappa är med, då händer inget.
Pappa klarar allt.
Pappa tar hand om mig.

Kommer ni ihåg den känslan?
När man som barn tror att föräldrarna har rätt i alla lägen.
Den känslan växer bort.
Men den känslan lever ett skilsmässobarn på.
"Mamma är det för att du har ont i magen du gråter?".
"Ja, men det går över snart".
Som barn, speciellt skilsmässobarn, vill man inte se andra orsaker till tårar än fysisk smärta.
För i en skilsmässa ser man sig som barn som offret.
Man har ju förlorat allt.
Sin familj.
Sin trygghet.
För en stund.
Sedan hittar man tryggheten igen.
Man har nya familjer.
Man har nya hem.

För mig blev det grundbultarna i min trygghet.
Mina två hem.
Min nya värld.
Inget hopkok av det förflutna och det nya.
Jag levde i två världar.
Det hjälpte mig att hålla kontrollen.
Ingen osäkerhet.
Utan tydligt så tydligt.
Och jag förstod.
Jag accepterade.
Fick ett nytt liv.

Tack för att ni aldrig pratat illa om varandra när jag hört.
Tack för att ni nu berättat vad som gick fel.
Tack för att ni höll distansen till varandra då.
Ni hjälpte mig så mycket.
Nu 13 år senare förstår jag allt.
Jag gråter av tacksamhet till er.

Älskade pappa.
Älskade mamma.
Tack för att ni alltid gett mig tid.
Tack för att ni båda hjälpt mig att bygga upp mitt eget liv.
På era egna sätt.
Ni är så olika.
Men era olikheter har format mig.
Till den jag är nu.
Eran Sara.
Som ni älskar.
Som alltid kommer älska er, villkorslöst.