Människor alltså.
Fascinerande och skitsvåra.
Vissa är verkligen svåra att förstå sig på medan det finns vissa man aldrig slutar att förvånas över.
Givetvis finns det en bunt med undrbara människor, men det är inte dem jag ägnar det här inlägget.
Och hey! Jag kanske är bitter och gnällig, men jag är ju svensk så jag skyller på det!

Hur som helst.
Jag kan inte förstå mig på människor som måste dra ner andra i alla lägen, var kommer den drivkraften ifrån?
Var kommer alla onödiga/konstiga/elaka kommentarar ifrån.
Varför kan man inte glädjas åt andra?
Hur svag är man egentligen när man inte kan vara glad för en annan människas skull utan att lägga till ett "men..." efteråt? Man kan vara BARA glad, helt utan "men". Jag lovar!
Nä jag orkar fan inte ödsla energi över dessa människor heller känner jag..

Over and out!

Man kan tro att det där med att skaffa barn är en personlig grej, eller hur?
Men näääädå!
De som skaffar barn ifrågasätts om det verkligen är genomtänkt.
De som inte skaffar barn får frågan "men vad då? varför vill du inte ha barn?".
Och det gör mig så förbannad!
Kan inte bara alla mind their own buisness liksom?
Alla kan bara ta ställning utifrån sig själva.
Är det inte så?
Vem vet vad som är bäst för någon annan?
Det är klart att alla har rätt att ha åsikter både om det är lämpligt att skaffa barn som ung eller som gammal.
Men så ha de där åsikterna då, men kasta dem inte i ansiktet på andra som inte är intresserade av dem.
Och en annan grej som jag stött på (som jag också vet så många fler som stött på) är att när man som 25-åring säger säger "nä, jag vill inte ha barn nu" så får man frågan "men varför vill du inte ha barn? Det är så mysigt med barn!".
Ja, jag vet. Men bara för att jag inte vill ha barn nu så betyder väl inte det att jag aldrig någonsin vill ha barn.
Eller?
Eller är det kanske så att barn bara är mysiga när man får dem som 20-25åring.
I så fall har jag nog missat nåt jävligt väsentligt.
När jag säger att jag inte vill ha barn nu så klankar jag inte på unga föräldrar för det.
Bara för att jag väljer att göra på ett sätt så betyder ju inte det att jag sågar alla andras beslut.
Jag är väl inte någon högre stående person goddamit, jag kan aldrig säga vad som är bättre/sämre för någon annan.
Jag kan bara prata utifrån mig.
Men det är svårt.
Inte att göra det men att bli förstådd.
Folk har en tendens att tro att jag generaliserar gällande precis alla människor när jag säger sådana saker.
(och ja, jag är medveten om min egen generalisering genom att säga "folk", sorry for that! Men jag säger det för att jag mött reaktionen hos så många olka människor).
Varför skulle jag göra det?
Det jag tänker på just nu är hur förbannad jag blir på mig själv.
Varför svarar jag ens folk på den frågan?
Vilken rätt har folk ens att fråga mig det?
(menar här folk som inte hör till "min inre krets" så att säga).
Arbetsgivare får inte fråga personer på anställningsintervju om de planerar barn, men för övriga svenssosn verkar det vara helt okej.
Det är skumt tycker jag.
Och bara för att man inte har barn själv så behöver inte det betyda att man hatar barn.
Jag har alla mina syskonbarn.
Mitt kött och blod som jag älskar villkorslöst.
De är ett alldeles utmärkt substitut att ha innan man har egna barn.
Som faster/moster har man dessutom den ultimata fördelen att endast behöva göra det roliga med barnen.
Och samtidigt så får man känna på det där med att ta ansvar och umgås mycket med barn.
Jag har varit moster sedan 1,5 års ålder så jag vet lite vad det innebär.
Jag har syskonbarn i åldern 5-24 år så det är ett rätt brett urval med.
Men nä, nu känner jag att jag förklarar mig igen.
Och det har jag lovat mig själv att inte göra.

Avslutningsvis vill jag säga:
Till er som skaffar barn när ni är unga, känns det rätt så kör! Jag tror på ungas förmåga.
Till er som är äldre när ni skaffar barn, fine! Barn ska man skaffa när man känner sig mogen.
Till er som tycker så satans mycket, tyck hur mycket ni vill. Men döm inte folk för deras beslut, det är deras liv och deras liv sköter de bäst själva.

Jag har för över ett år sedan bytt från ett telefonbolag till mitt nuvarande och första månaden efter övergången har jag betalat dubbelt, dvs till båda bolagen. Så detta gamla telefonbolag är skyldiga mig 582 kronor.
Jag har ringt om det i över ett år, säkert tio gånger eller mer och de har varje gång sagt "vi ska kolla upp det och så meddelar vi dig så fort vi vet något".
Nu mailade jag dem och fick till svar:
"Jag skickar över det till kassan för kontroll och återkommer så fort jag vet något".

Ehh jaha..
Jag svarade:
"Ärligt talat så lugnar det inte mig det minsta att det nu är skickat till kassan. Det har varit där rätt många gånger vid det här laget så det ger mig inga större förhoppningar. Men visst... hör av dig du!"

Och svaret:
"Jag ber om ursäkt att det dröjt. Men jag hoppas jag får ett svar från kassan snart så jag kan meddela dig".

Så min stora fundering nu är... vem fan är de där som sitter i kassan? Varför skickas man inte dit med en gång då så får man prata med dem och få ett svar på en gång. Det här är ju vansinne! Eller finns "kassan" ens? Eller är det bara en bra undanflykt för att slippa kunderna.
Jag blir så förbannad!
Jag ger dem en vecka sedan blir det konsumentombudsmannen.

Vissa människor beter sig verkligen konstigt!
Är det inte märkligt att man på ett visst ställe här i stan behandlar folk så otroligt olika beroende på chefens frånvaro eller närvaro.
Eftersom att jag bekant är så jävla politiskt korrekt så tänker jag givetvis inte hänga ut någon/några.
Men en bit information måste ni få för att fatta grejen.
Här kommer det:
Stället har en reception.

Hur som haver, när jag kommer dit och chefen inte är i närheten av receptionen så bemöts jag av tystnad. Eller knappret från datorn. Eller skrattet när de anställda pratar med varandra. Eller så möte jag helt enkelt av en ryggtavla som står vänd från ingången.

Om det däremot är så att chefen är i området kring receptionen så bemöts jag av ett glatt "Nämen hej!" och ett lika glatt "hej då!" när jag går därifrån. Ibland händer det till och med att någon dristar sig till att fråga något om mitt jobb eller liknande.
Men som sagt, bara i chefens närvaro.

Jag tycker det här är så jävla lågt.
Det kanske inte är helt fel med McDonalds koncept om bestämda repliker ändå?