När jag vaknade idag var jag lika pepp som igår.
Så här städas det.
Badrum och sovrum klart nu.
Kommer kännas så skönt sen när jag är klar.
Det är den ultimata avkopplingen att slappa i ett nystädat hem.
I love it!

Nä det här duger inte, bara att fortsätta nu!

Jag klarade psykologitentan och duggan som lämnades in i måndags.
Det känns så grymt bra!
Nu ska jag bara ladda batterierna tills imorgon när hemtentan i genusvetenskap läggs ut.

Jag tror jag funkar på det sättet att även om saker är trassliga så kämpar jag på och kan fokusera mig på det som är viktigt.

Pappa - "ja några gener har du ju ärvt från mig"

Nu ska jag njuta av lite ledigt en kväll :)

De senaste veckorna hade jag aldrig klarat utan allt det std jag fått.
Mamma.
Älskling.
Syster.
Bästa vännen.
Och framförallt pappa.

Utan er hade det inte gått.
Allt lyssnande och allt pepp.
Pappa har varit outstanding.
På alla möjliga sätt.
Lyssnat.
Peppat.
Ifrågasatt.
Gett råd - konkreta råd.
Stärkt mig.
Min pappa är bäst i hela världen.
No doubt about that.

Tacksamhet och kärlek till er.

Imorgonbitti bär det iväg till älskade Stockholm.
Dock bara på en snabbvisit.
Så jag kommer nog inte hinna med mer än min förra tur dit.
Det vill säga:
Arlanda
Arlanda express
Centralen
Tunnelbana
Mariatorget
Kansliet
Mariatorget
Tunnelbana
Centralen
Arlanda express
Arlanda

Men det är inget att göra åt saken!
Men någon av alla de gånger jag ska dit ska jag banne mig stanna ett par dagar!

Jag läste någonstans att för att hålla en blogg vid liv ska man uppdatera den 3 gånger om dagen.
Det kanske stämmer att det är så.
Och OM det är så så är ju det den ultimata anledningen att ta pauser från pluggandet titt som tätt, right? :)

Nåja, nu har jag precis fixat mig färdigt.
Ska med mammsen en sväng till storheden och handla.
Det är jag verkligen så dålig på.
Att storhandla alltså.
Jag har nog tappat den där husmodersgenen nånstans på vägen.
Men som jag brukar säga: det må väl vara hänt!
Idag ska jag i alla fall ta mig i kragen och hamstra saker så som shampo, balsam, kattsand, kattmat osv osv
Tänkte eventuellt göra ett försök att fylla upp min frys med.
Vore ju onekligen skönt att slippa småhandla varje dag för att ha middag.
Vi får se var det slutar!

Hur som helst roligt att få en heldag med mamma.
Världens bästa mamma!
Sedan när jag kommer hem så blir det plugg för hela slanten.
Samt lite planerande.
Ska vara med på en temadag på en av högstadieskolorna på onsdag så det kräver ju lite planerande.
Men det ska nog gå bara fint det med.

Jag längtar så otroligt mycket efter en vecka LEDIGT.
Jag vill åka till Stockholm.
Älskade Stockholm, det är verkligen staden i mitt hjärta.
Var i och för sig där i tisdags och ska dit på måndag med.
Men det är inte samma sak.
Att bara vara där på möten och konferenser är inte samma sak.
Det är nästan hemskt.
Då hinner man få känslan av Stockholm och så måste man snabbt lämna det igen.
Hujja.. jag har alltid en hemsk separationsångest när jag ska hem därifrån.
Världen bästa stad helt enkelt!

Nä ni, nu diska och plocka bort innan jag ska åka.
På återseende!

(Jag tror förresten det är Alex Schulman som sagt det där med tre gånger om dagen)

Ofta tänker jag på min uppväxt.
Hur bra den varit.
Hur trygg den varit.
Ibland känns det bara som att det är så "helt ute".
Idag verkar det som att det är tragik man ska förmedla.
Hur jobbigt man haft det.
Hur ung man varit när man börjat med droger.
Hur lite man vägt som minst med ätstörningar.
Och så vidare...
Och den som haft det jävligast vinner.

Jag vill inflika här att jag beundrar dig Elin för ditt sätt att berätta om ditt liv utan att man överhopas av "tyck-synd-om-mig-känslor". Du har förmågan att förmedla dina upplevelser och dina tankar utan att bli ynklig, jag har en känsla av att du är så mycket starkare än vad du tror.

För att återgå till inlägget:
Jag menar givetvis inte att man ska vara kall och kylig och inte bry sig om trasiga och ledsna människor.
Givetvis är det viktigt och nödvändigt.
Det jag menar är att jag tycker saker har spårat ur.
Att berätta för andra att man mår dåligt är en styrka i sig.
Dock så är det inte fullt lika bra när trasiga människor berättar för varandra, hela tiden.
Det blir som en ond cirkel med människor som aldrig blir hela.
De har inte den förmågan att hålla varandra uppe och hjälpa varandra.
De orkar helt enkelt inte.
De egna problemen är nog.
Och mitt inne i den där cirkeln så vet människorna inte längre vilka problem som är deras egna och vilka som är andras.
Allt blir bara ett mörker.
Och allas problem överhopar alla.
För att kunna hjälpa måste man ha någon sorts styrka själv.
Jag blir rädd när jag ser coomunitys där unga tjejer lägger ut bilder på sina anorektiska kroppar och lämnar en fullständig redogörelse för hur mycket (läs lite!) de ätit senaste veckan.
Hur ska de tjejerna bli hela?
Hur ska de bli friska?
När deras umgänge mer och mer består av andra personer med samma problem.
Utan kraft att ta sig ur det.

Min uppväxt var som sagt så trygg och lugn.
Jag spelade fotboll stor del av mina tonår.
Hängde med kompisar.
Umgisck med mina två familjer och underbara systrar.
Jag festade inte.
Jag rymde inte hemifrån.
Jag åt normalt.
Jag var inte med "dåliga" killar.
Det kan låta som en väldigt skyddad tillvaro.
Och det var den kanske också.
Men skyddad av mig själv.
Mina föräldrar ha aldrig varit särsklt övervakande eller stränga.
När vi pratat om det nu när jag är äldre säger de bara "vi behövde aldrig vara så med dig".

Ibland känns det som att jag behöver be om ursäkt för att jag inte mådde jättedåligt när jag var tonåring.
Jag får en känsla av att folk tänker "vad vet du om livet?".
Och de får gärna tycka det.
För jag tror inte att det spelar någon större roll hur man växe upp.
Tonåren är jobbiga för alla.
Men vi hittar olika sätt för att hantera det.
Och vi har olika skyddsnat runtomkring oss.
Jag tror inte att någon som inte är sladdbarn förtår vilken otrolig förmån det är.
Att ha en syster som varit i din sits 14 år tidigare.
Som berättar hur hon var.
Vad hon gjorde.
Hur hon mådde.
Och som framförallt, finns där villkorslöst när saker är tunga.
Och att ha föräldrar som är närvarande.
Som finns där.
Uppmärksammar och bryr sig om.
Det gör så otroligt mycket.
Och det resulterade i mitt fall att det värsta deppattackerna resulterade i var sida upp och sida ner i kollegieblock med alla tankar som snurrade i huvudet.
Detta skrivande var allt som oftast skapat med Nirvana eller Ebba Grön på väldig hög volym.
Men det var liksom vad som hände.
Inga stora bråk, matvägran eller rymningar hemifrån.

Som sagt, ibland känns det nästan som att jag ska ursäkta mig för detta.
Och i vissa fall har jag nog dessvärre gjort det.
Men inte nu längre.
När jag arbetar med mina tjejgrupper så ser jag vilken styrka just min uppväxt kan vara.
Att kunna visa att det inte behöver vara så att man hatar sina föräldrar.
Att man kan klara det helskinnad.
Att det finns sätt att hantera saker.
Men jag menar givetvis INTE att tonårsbekymmer inte är något att bry sig om.
Jag vet att det är jobbigt och jag vet att det är på allvar.
Och jag vet att de problem man har är ens verklighet, oavsett om man är tonåring eller pensionär.
Och jag tycker aldrig någonsin att man ska ifrågasätta någons problem.
Det är att kränka någons känslor.
Men ibland kan det vara nyttigt att tillsammans med någon få reda ut vad som egentligen är problemet.
Och det är det jag menar att en sluten cirkel med trasiga människor inte klarar av.
De vill, men har inte förmågan.
Men med lite hjälp kan de i sin tur hjälpa så många med sina erfarenheter och upplevelser.

Men det som gör mig ledsen är när människor gottar sig i andras olycka.
Därför tycker jag det är sorgligt när tyck-synd-om-mig-mentaliteten får för stort fäste.
För det är så många som tar del av den som inte alls egentligen bryr sig.
De drivs av något annat.
Det är det jag tycker är synd.
När dessa trasiga människor vänder ut och in på sig själva och blir bemötta med hån eller ryktesspridning.
Sådant blir jag ledsen av.