Ja det är "sång till friheten" och det kommer aldrig vara någon annan sång.
Jag tänkte på det häromdagen när jag lyssnade på den.
Det jag tänkte var att den sången var den första jag lärde mig utantill.
Men vid den tiden så förstod jag ju inte vad den innebar.
Jag tyckte om den bara och den spelades ofta hemma.
Det är häftigt nu, en massa år senare, att förstå innebörden i den.

Men det finns ju också en fara i sådant där.
Tänk barn som lär sig sånger de hör sina föräldrar spela, som kanske inte alls är bra sånger.
Med inte så bra sånger menar jag sådant som kan vara förtryckande eller diskriminerande mot människor.
Tänk om barnen sjunger sådana sånger.
Gör vuxna något då eller tycker de bara det är gulligt?
Jag vet inte, jag är väldigt skeptisk.
Jag tror inte att alla föräldrar pratar med sina barn om vissa saker.
Om hur man bör vara mot andra.
Om saker man bör eller inte bör säga.

Men jag är bitter i vissa frågor, I know.
Men kanske det kan bero på att jag sett för mycket saker.
Jag skulle önska att jag ibland bara kunde låta bli att se och höra saker.

För att återkoppla till detta med hur man pratar med sina barn så tror jag att det har mycket att göra med var föräldrarna själva har med sig.
Hur deras föräldrar pratat med dem.
Klart att vissa saker är ärftliga.
Även om man sätter sig emot sina föräldrar så tror jag det finns vissa sake från ens uppfostran som aldrig släpper.
I alla fall inte helt.

Nåja, efter en hel pluggdag ska jag nu ta mig en dusch och sedan sjunka ner i soffan!
Later!