Jag är stirrig.
Frusen.
Jag gäspar.
Det svider lite i ögonen.
Jag beklagar mig lite för katten om fnyser, lägger tassen över huvudet och somnar om.

Såå... nu sitter jag här.
Nyduschad och i morgonrock.
(och nä, ört-te är inte vad jag längtar efter)
Och jag tänker på imorgon.
Imorgon ska jag till Haparanda på möte.
Med avfärd 06:30.
Jag såg att tidningen (onödigt glatt!) basunerar ut att i natt ska klockan ställas om.
Vilket alltså innebär att jag inte åker halv sju utan halv sex.
Och det i sin tur leder till att jag måste gå upp vid halv fem...

Nä, jag har gjort roligare upptäckter i mitt liv.
God jävla morgon på er!

Det slog mig idag...
Jag skulle inte vara född under 80-talet, jag skulle ha fötts under 60-talet.
Vilket slöseri att låta mina systrar vara med om det decenniet.
De som inte alls bryr sig.
Det skulle ha varit jag.
Jag som vill kämpa.
Jag som älskar proggmusiken och politiken.

Systrarna - och jag kommer ihåg alla storblommiga sängkläder!
Jag - men politiken då, kampen, revolutionen, feminismen!
Systrarna - va?

Tänk att få debattera då!
Skriva i tidningar och inte massa jävla elektroniska forum på nätet.
Alla små, oberoende tidningar.
Tänk att få slänga sig med ord som proletariat och klasskamp.
Vilken dröm!
Jag vill också...
Jag hade också velat vara del av abortkampen.

Jag kommer för alltid avundas de som fick vara med.
Och alla starka kvinnor, jag blir alldeles varm av att tänka på det.
Jag är full av beundran!

Men själv får jag lyssna på min musik här i den skyddade verkstaden.
Skriva artiklar som sedan får översättas till moderna förhållanden.
Nää... det är fan inte rättvist!

Jag är trött.
Så trött att det svider och gör ont i ögonen.
Jag har druckit te och smoothie och nu, ätnligen, kaffe!
Jag ska jobba och vara på plats klockan nio.
Vilket innebär att jag inom kort måste gå ut.
Och min kropp värker.
Benen, armarna, nacken och ryggen.
Jag vill helst lägga mig i sängen, stänga ögonen och börja dagen om ett par timmar.
Men så är det alltså inte.
Jag ska jobba.
Efter det träna.
Och så ska jag såklart plugga.
Och nä, jag är inte motiverad till något av det.

Det är en härlig morgon.
Jag hoppas kunna leverera ett gladare inlägg under dagen :)
Godmorgon på er!

Jag var ute och gick idag.
Det var fint väder och solen sken.
Så där gick vi, jag och min ipod.
Helt plötsligt så hör jag ett ljud och kastar mig åt sidan.
(Föreställ er den minst graciösa människan i världen så har ni mitt hopp åt sidan).
Det var en travhäst med efterföljande sulky.
Kusken skrattade och vinkade till mig.
Jösses.. man kan få en infarkt för mindre.
Första ljudet som överröstar musiken på en halvtimme och så var det en hel häst.
Och om ni undrar hur i helvete jag lyckas gå precis där det springer travhästar så var det för att jag gick på cykelbanan bredvid deras träningssträcka.
Jag hade alltså inte irrat mig in på travbanan av misstag.
Hur som haver.
Min puls steg men jag sansade mig och gick vidare.
Jag tycker om den där sträckan.
Det luktar så gott.
Det luktar häst.
(Häst låter finare än att säga att det luktar hö och hästskit).
Nåväl, promenaden blev lite lång.
Jag missbedömde avståndet och tidsåtgången kan man säga.
Så i en och en halv jävla timme gick jag runt i Bodens omnejd.
Halvvägs var jag så hungrig att jag tyckte allt såg ut som mat.
(Nästan).
Och i ett svagt ögonblick så hade jag bestämt mig för ett pass på gymmet efter promenaden.
Så jag gick dit.
Svag i kroppen och yr i huvudet.
Men jag fixade det.
Sedan hem och åt makaroner och köttbullar, as usual.
Och nu är jag död och sitter här i soffan och ojar mig och väntar på att hjärtat ska bli klar med middagen.

Hur har eran dag varit?

Jag - när jag var liten och var med pappa och tankade så brukade jag springa ut och lukta på bensinen för att det luktar så gott!
K - jaha, då var det nog därför du blev som du blev.

(bästis! observera den censurerade svordomen!)

Nåväl, för att komma till saken.
Jag får inget gjort. Så ligger det till.
Kort och koncist, det är problemet.
Så min fråga är såklart, vad är lösningen?

Jag har klurat lite på det där.. jag går upp tidigt för då tänker jag att jag hinner göra mycket.
Men (ja, precis som i lets dance-juryn så finns det alltid ett men), då lever jag ju i den tron att jag kan dega bort hur mycket tid som helst på morgonen för att jag då tänker "jag har ju skitmycket tid idag så det är ju lungt". Så morgonen går och precis när jag tänker att jag ska börja göra något vettigt så är jag ju hungrig. Och då är det med andra ord dags för lunch. Så jag fixar lunch och när jag äter ensam så ser jag på tv samtidigt.
Eller nä, jag ser på gilmore girls, och ett avsnitt är cirkus 40 minuter och då måste jag ju se klart hela. Det innebär att ungefär en timme går till spillo bara på det.
Sedan börjar uppstartsfasen igen och ja..
Jag skulle kunna skriva länge om det här men jag tror ni fattar grejen.

Sedan är det ju en annan del av allt det här. När jag inte har skola dagen efter så tänker jag dessutom "men idag kan jag ju vara uppe länge och plugga för jag är ju ledig imorgon", men då har jag ju varit vaken från klockan sex och det betyder att jag oftast somnar vid 20:30-tiden i soffan.

Det är sjukt och jag tror att det här är vad folk brukar kalla en ond cirkel.
Eller?

Det jag tror mest av allt är att jag måste skaffa nån sorts jävla självdisciplin, var köper man det?
Och framförallt, var köper man det till studentpris?
Alla svar mottages tacksamt.

Efter en pizza, två bitar kladdkaka med mintchokladtäcke och cirka en liter cola så känner jag mig sjuk.
Det känns som att alla hastiga rörelser kan leda till en pizza av en annan kaliber.
Så därför har jag hela kvällen befunnit mig i soffan.
Fram tills nu.
Nu har jag faktiskt storslagna planer på att ta mig till sängen.
Hela dagen sedan jag kom från skolan har jag spendrat i soffan.
Sett på gilmore girls och sovit.
Och fortfarande är jag dödligt trött.
Jag är verkligen beroende av sömn, på ett annat plan än andra svenssons.
Så nu blir det som sagt sängen.
Jag, kärleken och katterna.

Det ringde förresten en telefonförsäljare föut.
En rolig en (kors i taket!).
Han - jag har ett bra erbjudande till dig, endast 222:-/mån
Jag - jaha, men jag är student, är det inte ännu billigare då?
Han - jo förfan! tur du sa det, då hamnar vi på 125 spänn i månaden.

Och ja, det var det språk han använde. Inga omskrivningar från min sida.
Han kändes mänsklig och inte sådär äckligt insmickrande som de brukar vara.
Inte för att jag generaliserar men..
Nåväl, nu ska jag somna och sova som om jag vore död.
Godnatt med er!

Ja, det heter så det vi jobbar med i skolan nu.
Och ja, det är lika krångligt som det låter.
Var rätt kul när våran lärare på introlektionen sa ''jag vet att det låter som en form av avårartad ångest''.
Han är cool och fantastiskt bra.
Hur får man annars en sådan sak som just multipel regressionsanalys att faktiskt bli rätt kul?
Min pluggkompis och jag har också ganska kul på lektionerna och vi är nog de mest förvirrade man hittar i datasalen.
Emma - men hur räknar man här?
Jag - (pekar och förklarar)
Emma - jaha.. jag har inte fått någon aha-upplevelse idag men du verkar ju ha fått det så det är bra.

Nu är jag i alla fall på väg hem. Ska lägga mig och vila med mina små skrot en stund så jag är ett lite roligare sällskap ikväll.
För det kan jag ju säga, en Sara med störd dygnsrytm är inte en väl fungerande Sara.

Saker och ting känns inte bra.
Jag är trött.
Jag är omotiverad.
Jag är ledsen.
Jag har sovit max tre timmar i natt.
Min älskade kisse satte något i halsen och andades tungt.
Väldigt tungt.
Jag försökte på alla sätt att hjälpa honom
Öppnade munnen på honom för att se vad det var.
Gav honom vatten med en spruta.
Höll honom upp och ner.
Försökte på alla sätt hjälpa honom.
Men inget hjälpte.
Han gömde sig och jag satt i närheten för att hålla honom under uppsikt.
Till slut gick han till sängen och ville ligga under täcket.
Jag låg bredvid.
Försökte prata och lugna.
Och sedan,vid tre-tiden, så fick han äntligen upp det.
Andningen blev normal men jag ville fortfarande hålla koll på honom.
Därav mina tre timmars sömn.

Om en stund ska jag till skolan.
Men jag skulle helst vara hemma och vila.
Det känns välbehövligt.
Men det är inget alternativ.
Jag hoppas jag snart mår bättre.
Ikväll kommer mitt hjärta, det känns skönt.
Jag behöver det.
All saknad drar också ner mitt humör så jag längtar till ikväll.

Nä, nu måste jag göra mig klar inför skolan.
Hoppas eran dag är bättre än min.

Tanken ikväll var så god.
Jag tänkte få så mycket gjort.
Men jag lyckades inte.
Eller nja.. delvis.
Jag kom igång.
Jag fick en del gjort.
Och sedan, PANG!
Så kom tröttheten och nu fattar jag ingenting av vad jag läser och skriver.
Så jag tror det är dags för sängen.
Goddamit.. Jag gillar inte att somna med saker ogjorda.
Men jag har nog inget val.
Annars somnar jag här med datorn i knät och vaknar med en hemsk nackspärr.
Men hörrni!
Vi kan väl hoppas på att kommande vecka inte är så galen som den här.
Då kanske jag inte är lika trött och kanske istället är mer produktiv.

Ja jösses vilket intressant inlägg.
Sorry!
Men det är väl ungefär såhär spännande mitt liv har varit den här helgen.
Nightynight!

Jag får verkligen ingenting gjort idag.
Och då menar jag ingenting.
Det gör mig på ett uselt humör och jag vill bara lägga mig och stirra i taket.
Men så fort jag gör det så slås jag av hur mycket jag borde göra så då blir jag stressad.
Det är sanslöst.

Nä, nu ska jag försöka ge mig på någon av uppgifterna ännu en gång.
Wish me luck!

Jag tycker han är kul.
Sell out eller inte som ställde upp i melodifestivalen, det hjälps inte.
Jag skrattar tills jag får ont i magen, så äre! 

Update:
Ja, vad ska jag säga Betnér ÄR den bästa av dem alla.
Finns ingen som är lika elak och förbannat kul som han.
Check this out!

Min katt har blivit en ren för en dag.
Alla ni som liksom jag är uppvuxna i den norra delen av Sverige kommer förstå beskrivningen precis.
Ni vet, man kommer med bilen, det står ett gäng renar mitt på vägen och diskuterar livet.
Man tutar.
De tittar på en.
Man kör framåt.
De forstätter titta.
Helt plötsligt så får den ena en snilleblixt och säger:
"hörrni grabbar, kanske vi skulle flytta på oss".
Och sedan springer de.
Mitt på vägen.
Framför bilen.
Slänger då och då en blick bakåt för att konstatera att bilen är kvar.
Men springa av vägen? Nää.
De springer där mitt i vägen.
Som de dumma djur de är.

Exakt så beter sig min katt idag.
Jag städar som sagt och katten leker ren.
Jag kommer med dammsugaren, han springer precis framför dammsugarmunstycket hela tiden och skriker.
Jag skurar.
Han springer precis framför skurmoppen och skriker.

Kan han ha sett "mitt i naturen" utan min vetskap kanske?

Idag är det lördag.
Och det känns inget speciellt alls.
Jag trodde jag skulle gå omkring på ett moln och le hela den här lördagen efter den extremt slitiga veckan, men icke!
Det känns bara som vilken dag som helst.
Förutom mindre mail och mindre telefonsamtal.
Men annars så.. nä inget speciellt alls.
Jag städar lite.
Sedan ska jag fixa de skolgrejer jag har kvar som behöver göras den här veckan.
Styra upp saker inför nästa vecka så att jag inte har något jag släpar efter med när måndagen kommer.
Ikväll ska jag bara se på tv med katterna.
Och i eftermiddag ska jag till mamma och äta middag.
Det är väl så dagen ser ut.
Jag känner mig inte uttråkad.
Jag känner mig inte rastlös.
Jag känner mig inte något särskilt alls.
Det här måste vara exakt vad som definierar en grå och vanlig dag.
Nåväl nu ska jag fortsätta med städningen.
Hoppas eran lördag är bra!

nu ni kan jag till och med blogga med mobilen! hur coolt är inte det?
mitt eget svar på det är att det inte är coolt alls utan mest bara nördigt.
Men för att undvika att tänka på att man är kissnödig när man har 40 minuter på buss framför sig så tar man till de mest otippade metoder.
och detta mina vänner är en av dem!

Såhär ligger det till:
innan jag på allvar börjar plugga så är det mycket som måste fixas.
Och ja, måste är rätta ordet.
Varför?
För annars blir det fel i tänket.
Idag är en sådan typisk dag när proceduren drar ut på tiden.
Alltså:
Jag kommer hem.
Fixar det livsnödvändiga.
Med andra ord, går på toa, fixar kaffe och något att äta.
Här ingår också att läsa de delar av tidningarna som inte hanns med på morgonen.
Efter det så måste jag hoppa i slappare kläder.
(Detta görs ibland innan ovanstående saker).
Sedan tar jag mig till datorn.
Kollar mailen.
Både den vanliga och skol-mailen.
Konstaterar att det är ett gäng nya.
Sedan läser jag bloggar.
I runda slängar tio stycken.
Efter det går jag tillbaka till mailen.
Kollar lite noggrannare på dem.
Går och hämtar lite mer kaffe.
Svarar på mailen.
Kollar bloggarna igen.
Öppnar word för att starta igång.
Skriver in lite stödord vad jag ska skriva om i skoluppgiften.
Öppnar skolböckerna.
Lägger dem bredvid datorn.
Kommer på att jag nog måste skriva ett blogginlägg.
Jag skriver ett blogginlägg.
Kollar mailen en gång till.
Säger till mig själv:
"men för faaan!".
Och här är vi nu.

Sitter redan och funderar på nästa anledning till ett avbrott.
Självdisciplin, vad är det?

Update:
Hela den här mail-och-blogg-proceduren genomförs givetvis efter alla pauser. Oavsett pausens längd.
Näste paus blir nog förresten att diska. Det är otroligt kul när man egentligen ska plugga.

Den här veckan är galen.
Det är så mycket att göra att jag ser i kors.
Plugg och plugg.
Tänk om jag skulle uppdatera er om hela mina dager, vilken jävla bestseller det skulle bli!

Ett utdrag (observera att utdraget kan vara från vilket kapitel som helst för alla ser likadana ut):

Läste psyklogi, ett kapitel avklarat.
Gjorde kaffe.
Skrev antackningar från psykologiboken.
Drack kaffe.
Läste mer psykologi.
Skrev på c-uppsats.
Kokade makaroner.
Åt dem tillsammans med ketchup (här kan läsaren vara uppmärksam på om jag lyxar till det med lite köttbullar, då kanske det har varit en extra flitig dag).
Läste lite till.
Somnade.

Ungefär i den stilen skulle det vara, vad tror ni?
Astrid Lindgrens pris?

Idag när jag gick från bussen så var jag trött och i min egen värld.
Jag tänkte på allt och ingenting.
En ambulans körde föbi mig i en väldig fart med blåljus och sirener.
Då fick jag en flash-back från när jag var liten.
Tankar från när mina föräldrar hade flyttat isär.
Jag var så orolig för den förälder jag inte var hos.
Rädd att denne skulle vara ledsen.
Ledsen och ensam.
Och varje gång jag var någonstans med den ena och jag hörde en ambulans blev jag jättestressad och ville hem.
Jag ville ringa till den förälder jag inte var med.
Jag ville försäkra mig om att det inte var denne som åkte ambulans.
Så fort det var en olycka var jag tvungen att veta att ingen av mina föräldrar var inblandad i den.
När jag stöter på barn i kris i olika sammanhang så väcks mycket tankar hos mig.
Jag är ett skilsmässobarn.
Men jag hade det så satans bra!
Jag behövde aldrig höra "det är tråkigt när du inte är här" eller "jag saknar dig alltid när du inte är med mig".
Jag behövde aldrig någonsin ha dåligt samvete för att jag var lika mycket hos båda mina föräldrar.
De visade mig uppskattning och var jätteglada när jag kom till dem.
Men jag behövde aldrig höra saker som kunde väcka tankar hos mig att mamma eller pappa känt sig ensam.
Och trots det hade jag mycket tankar.
Tänk de barn som får höra saker av sina föräldrar som kan ge dem minsta uns till dåligt samvete.
Förstår dessa föräldrar vad de gör med sina barn?
Man har nog mycket tankar som det är.
Tankar man aldrig delar med någon.
Och att få dem utspädda måste vara fruktansvärt.
Man är så på helspänn hela tiden och man tänker på allt som vuxna aldrig har en tanke på att man kan tänka.
Men uppenbarligen hade mina föräldrar en aning om sådana saker.
Det förstår jag idag när jag tänker på hur de behandlade mig.
Det var nog den bästa av separationer.
Även om det givetvis inte kändes så då.

Men alla dessa små saker som finns i vardagen.
Jag minns mycket så tydligt.
En söndagsbilaga från aftonbladet med en rubrik som sa "så får ni erat förhållande att hålla".
Jag tog bilagan, slängde den längst ner i sopkorgen.
Jag ville inte att pappa och hans nya sambo skulle se det.
Jag ville inte att mamma skulle vara ensam med mig på deltid och pappa skulle ha en ny och mig.
Det kändes inte rättvist och jag ville att allt skulle vara rättvist.
När jag och mamma gjorde något som var jätteroligt ville jag inte säga det till pappa.
Jag ville inte att han skulle känna sig utanför.
Det skulle vara rättvist.
Jag hade tur.
Min sådan fas var relativt kort.
För mamma och pappa var tydliga.
De ville att jag skulle ha roligt och att jag skulle vara glad.
De ville inte att jag skulle stå emellan dem.
De ville inte att jag skulle hoppas på att det skulle bli de två igen.
För de visste att så skulle det aldrig bli.
Jag förstod det snabbt.
För allt var så tydligt.

Idag, nästan 20 år senare, när mamma säger "åh vad roligt att det gick så bra på tentan! Har du ringt och berättat för din pappa?" så känner jag att de hela tiden var ärliga.
De har mig i mitten och de har de alltid haft.
De har samarbetat runt mig.
Utan att jag vetat.
Idag vet jag det.
Och jag vet också att de båda glädjs med mig.
Att de är stolta över mig.
På varsitt håll men precis lika mycket.
Att de säger att jag ska ringa till den andra med frågor för att den andra förstår eller kan det bättre är väl det ultimata tecknet på självinsikt och respekt för varandra?
De uppskattar varandra som förälder.
Och det har de gjort hela tiden.
Men när jag var mindre såg jag aldrig igenom deras handlingar.
Det gör jag idag.
Och det imponerar på mig.
Att de hela tiden varit så bra mot varandra trots att de mått dåligt och haft det jobbigt.
De har skyddat mig från det.
Jag har aldrig hört dem säga ett ont ord om varandra, varken till varandra eller bakom ryggen på varandra.

De är mina största förebilder i alla lägen.
Det har de alltid varit och kommer alltid att vara.

Med håret i ett enda flottigt rufs, fötterna i tofflor, slitna mjukisbyxor och urtvättad t-shirt på kroppen, avskavt nagellack på fingrarna och svarta ringar under ögonen så känner jag mig riktigt på topp!
Eller så inte riktigt.
Men rösten i huvudet säger "tänk positivt, tänk positivt".
Många gånger vill jag döda den där rösten en gång för alla.
Men det finns liksom aldrig tid till det.

Gårdagen var sjukt hektiskt och otroligt lång.
Så lång att den kändes som en vecka.
I alla fall så kändes det som att den tog lika mycket energi som en hel vecka normalt gör.
Därav den muntra stämningen idag.
Jag är trött.
Så trött att jag är närmare medvetslös än vaken.
Men med lite kaffe så fixar det sig så jag funkar i alla fall.
Och ja, jag har tagit tillbaka mitt morgonkaffe!
Kritisera mig inte jag är på uselt humör.
Och till mitt försvar så börjas morgonen fortfarande med en satans smoothie.
Det enda positiva med det är väl att det är lite kul att leka med mixern.

Nä, nu lägger jag ner.
Nu sprack mitt munsår så det forsar blod.
(oh ja, klart det forsar, inga överdrivna fraser här inte).

Fy satan vad jag är positiv!
Over and out

Ring ring
Jag - Sara
I luren - jag heter XXX och ringer för LO och har ett erbjudande till dig eftersom du är kund hos LO.
Jag - är jag?
Han - ja
Jag - hur då?
Han - vad då hur då?
Jag - hur är jag kund där?
Han - du har försäkringar hos Folksam
Jag - jaha, men säg det då
Han - ja, som sagt: vi har ett erbjudande till dig
Jag - jag vill inte ha något
Han - det är en olycksfallsförsökring
Jag - jag har en sån
Han - Nä
Jag - Jo
Han - Nä
Jag - då är det pappa som har en sån som omfattar mig för jag vet att jag har en
Han - vad har din pappa för personnummer
Jag - hur så?
Han - så jag kan se om det är så
Jag - det spelar ingen roll jag ska inte köpa något av dig
Han - nähä.. det är ett bra erbjudande
Jag - säkert men jag ska inte ha något
Han - (rabblar en massa priser och villkor)
Jag - men jag ska inte ha något
Han - men...
Jag - nej
Han -  men jag måste sälja bra idag
Jag - jaha, men sluta slösa tid på mig då. Hej då!
Han - ha en fortsatt bra dag
Jag - visst.

När det redan är onsdag och jag ligger sjukt efter i planeringen som ligger på skrivibordet så får jag ångest.
Eller inte ångest.
Det känns ju inte så, som ångest alltså.
Men ångest låter lite agressivare, starkare och mer laddat.
Eller kanske bara mer tonårsaktigt?
Det var en missberäkning.
Hur som helst så är det såklart inte riktig ångest utan snarare är det att jag känner mig misslyckad och dålig.
Men hur låter det?
Ångest är ju starkare eller hur?
Och i texter är det viktigt att förmedla känslor och då låter misslyckad och dålig så vekt.

Såhär snurrigt skriver jag nog bara när jag är just precis såhär trött.
Jag vaknade halv fem och trodde jag skulle dö.
I alla fall behöva ringa en ambulans.
Den här gången mina vänner är det ingen överdrift.
Jag hade sådan kramp i magen att jag inte kunde röra mig.
Det gjorde ont att andas.
Jag försökte resa mig men smärtan stoppade mig.
Diagnosen är magkatarr.
Det kan jag med säkerhet säga för såhär kändes det förra gången också.
Och precis som förra gången ska jag åter ta tag i mitt liv.
Äta regelbundet.
Mjölk i kaffet.
Sova ordentligt.
Ge mig tid att slappna av.
Jag har märkt att det här var på väg.
Efter allt tappat hår.
All yrsel.
Och allt illamående.

Men nu är jag på G igen och jag vet ju precis vad som ska åtgärdas.
Så nu tar jag tag i dagen.
Tvätta och plugga.
Duktigt va?

Hur är eran dag?


Update:
"planeringen som ligger på skrivibordet" ?
Har jag en omedveten rysk ådra eller nåt?

Personer som inte kan unna andra någonting.
Personer som lägger ner sin själ på att trycka ner andra.
Personer som inte har nog med självaktning för att visa vanligt hyfs.
Personer som beter sig som snorungar trots att de enligt id-kortet uppnått vuxen ålder.
Efter en tids funderande är det detta jag kommit fram till:
De är små människor.
Inte värda någon energi alls.
I alla fall inte från min sida.

Två möten.
Det ena med stor vikt för min framtid.
Mera fritid!
Hur underbart låter inte det?

Men i mitt fall så är det där ofta samma som med pengar.
Ni vet, när man får pengar över så finns det alltid hål att stoppa dem i så att man ändå inte känner av några extra pengar.
Precis så är det för mig och tid också. När jag får mer tid över så hittar jag snabbt något att ägna den tiden åt.
Men den här gången ska jag verkligen vara vaksam och överlägga med mig själv gällande extra upgifter.

Hur som helst.
Den här dagen har jag sett fram emot och nu är den äntligen här.
Jag uppdaterar er ikväll!