En period i mitt liv mådde jag riktigt dåligt.
Och då menar jag riktigt dåligt.
Men jag kom ur den perioden.
Och så lågt som jag sjönk då, så lågt tror (och hoppas jag) att jag inte faller någon mer gång.
Innan denna period så hade jag lärt känna en tjej på internet.
En tjej som från första mailet satte ett djupt spår hos mig.
Hon var inte som någon annan.
Hon var unik på många sätt.
Vi fortsatte maila till varandra.
Vi kom varandra närmare.
Och det var också tack vare henne som jag kom ur den tunga perioden.
Hon var den enda som inte var rädd för att fråga.
Inte var rädd för att vara rättfram.
Och hon var den enda som bestämt vågade säga emot mig.

En dag fick jag en lapp med posten som talade om att jag hade ett stort brev att hämta ut.
Jag lade det åt sidan.
Tänkte att det fick vara.
När jag var där nere och krälade så gick jag inte ut.
Därav reaktionen på post-avin.
Men jag intalade mig att jag skulle fixa det.
Jag gick och hämtade det.
Och det var från henne.
Hon som hjälpte mig på så många sätt.
Det var ett kort och en nalle.
Det fick mig att le genom alla tårar.
Jag gick med mitt nyhämtade paket till mamma.
Hon läste kortet och grät.
Länge satt vi bara och grät.
Tills mamma bröt tystnaden med att säga:
"Hon är den bästa vän någon kan ha. Jag är så glad att du har henne".

Älskade du!
Jag vet inte om du någonsin kan förstå vad du betyder för mig.
Jag vet inte om du någonsin kan fatta hur glad jag är att ha dig.
Du är den bästa av vänner.
Och nu när vi båda mår bra så kan vi verkligen vara bra vänner för varandra på ett annat sätt.
Du är bäst i hela världen och jag vill aldrig förlora dig.

Varje gång jag tänder ljus så tänker jag på denna allra underbaraste vän.
Avslutningen i kortets text är nämligen:

"Tänder ett ljus och hoppas du känner värmen"