Idag läste jag ett meddelande från min underbara vän som befinner sig i Atlanta.
Det var känslosamt på många sätt.
Jag tänker på henne ofta.
Pratar med henne ofta.
Och säger så ofta "snart kommer hon hem!".
Så jag är ju liksom medveten om det.
Men att se hennes ord var lite som att riva upp ett sår.
Fast på ett bra sätt.
För nu saknar jag henne ännu mer.
Och det känns så verkligt nu.
Att hon faktiskt verkligen kommer hem snart.
Och hit.
Till mig!
Jag längtar så det är helt otroligt.

Hon är en så underbar vän.
Och så klok.
Och en så fin människa.
Och hon är inte rädd för att säga vad hon tycker och sådant uppskattar jag.
Det känns som att jag har en miljard saker att berätta för henne när hon kommer hem.
Och att jag har precis lika mycket att fråga henne om hennes år.

Hon är verkligen one of a kind och jag räknar ner dagarna!