På bussen kan man verkligen höra de mest intressanta samtal om man har sin radar på.
Idag var det ett samtal som det dock inte gick att missa även om man skulle ha försökt.
Det var två medelålders kvinnor som klev på bussen.
(Eftersom att jag är 25 år och tant så räknas medelåldern i det här fallet som typ 50 +).
Hur som helst.
Den ena kvinnan går lugnt och snällt och sätter sig.
Det är när den andra kvinnan sätter sig som the action starts.
Hon börjar med att prata om att hon ska av på en viss busshållplats som hon uppenbarligen frågat busschauffören om var den ligger. Sedan säger hon till sin väninna:
"är det verkligen meningen att man själv ska behöva veta var man ska av?".
(Ehh.. ja det är väl ganska rimligt, eller?).
Sedan fortsätter hon med:
"och tur och retur! han frågade inte ens om jag ville ha det och hur skulle jag komma ihåg att fråga det när jag hade fullt upp med att komma ihåg var jag ska av".
Den andra stackars kvinnan försökte lugna så gott hon kunde, men höll med henne i det mesta. kanske för sitt eget bästa, vad vet jag?
Pricken över i:et och ljuset på tårtan är att dessa väninnor ska av på samma hållplats som jag.
När den arga reser sig tappar hon sina vantar i gången.
"Ursäkta, du tappade dina vantar" säger jag varpå hon svarar:
"ja, men de glömmer jag alltid! Men man kan ju faktiskt ta hand om sig själv".

Jo jag tackar jag..