Varje dag träffar eller pratar jag med trasiga personer.
De är ledsna.
Förkrossade.
Kluvna.
Men framförallt  - de tror inte på sig själva.
Det gör mig så ledsen.
Och anledningen till det är att jag så väl förstår dem.
Jag har varit likadan.
Och är det nog också fortfarande i vissa lägen.
Men inte alls i samma utsträckning som tidigare.
Förut kunde jag göra i stort sett vad som helst för att anpassa mig.
För att duga och passa in.
Men det kom en dag när jag kraschade.
Föll hårt och smärtsamt.
Jag kravlade där nere ett ganska bra tag.
Men sedan bestämde jag mig för att rycka upp mig.
Eller rättare sagt, med hjälp av andra bestämde jag mig.
Sakta men säkert börjad jag bygga upp mig själv.
Och mest av allt så började jag lyssna till mig själv,
Lyssna på magkänslan.
Lyssna på hjärtat.
Låta hjärtat och hjärnan ha en diskussion om vad som egentligen var det bästa alternativet.
Och efter det så blev allt bättre.

En av de farligaste sakerna tror jag är att lägga över sig själv på någon annan.
Fatta beslut utifrån vad någon annan tycker är bra.
Göra som andra vill att man ska göra.
Och man kan absolut inte lägga över på någon annan att få en själv att må bra igen.
Ingen kan få dig att må bra igen.
De kan hjälpa till på vägen.
Men det är trots allt bara du själv som kan dra det tyngsta lasset och ta de nödvändiga stegen.
Man ska givetvis ta hjälp av andra.
Men det mesta måste man dessvärre göra själv, sad but true!

Det är ett tufft steg att ta.

Det ska inte stickas under stol med.

Många försvinner på vägen.

På gott och ont.

Man har varit van att ha dem där.

"Vännerna".

Men vissa av dessa så kallade vänner förtjänar inte titeln vän.

Jag tror att man ibland måste göra en vänskaps-inventering.

Och se vilka de där människorna "som alltid är där" egentligen är.

Är de vänner?

Eller tar de mer än de ger?

Jag tror att när man mår dåligt så måste man se vilka som är bra att umgås med.

Kanske man måste välja bort några.

Och en annan ledsam sak är att när man väl byggt upp sig själv, blivit stark och börjat gå sin egen väg så kanske man inte längre tilltalar vissa av dessa människor man haft runt sig tidigare.
Man kan få höra att man inte är sig lik.
Och kanske är man olik sig, kanske man äntligen börjat vara sig själv?
Och duger man inte som man är då så måste man vara tuff utav h-vete för att stå på sig och inte falla tillbaka i gamla mönster.
Men det är bara sig själv man kan fråga vilket alternativ som är bättre:
* vara den "gamla vanliga" eller
* fortsätta bygga upp styrkan i sig själv och göra det man själv vill

Jag vet inte, jag tänker mycket på sådana här saker.
Vad tycker ni, är det fel att vara lite ego och tänka på sig själv?