Jag har tänkt på det där..
När jag har lite att göra, eller mindre måsten.
Då tänker jag så sjukt mycket!
Och jag blir så blödig.
Inte likt mig riktigt.
Men då helt plötsligt kommer jag på alla möjliga tankar.
Och alla klyschor blir så vackra.
Alla intryck blir så starka.
Allt är så fint.
Och allt är så positivt.
Och jag blir så... känslosam.
Mitt humör kan svänga från skratt till tårar på två sekunder.
Alla känslor blir liksom starkare än annars.
Allt detta bara för att jag hinner tänka och känna och inte måste fokusera på något annat.
Lyssnade på en Björn Afzeluis låt förut som jag upptäckte hade ett så fint stycke, har nog inte reflekterat över den biten av låten förut:

Du är storheten när du låter mej inspirera dej.
Du är klokheten när du låter mej isolera mej.
Du är trösten när jag lider mina bittra nederlag.
Du är rustningen när jag måste ut och strida.


Update:
Läste just min egen text och att döma av beskrivningen av mitt humör så kan man tro att jag är drogmissbrukare mitt i ett rus "allt är så vackert..." osv.
Jag dementerar det. Det enda jag missbrukar är arbete och kanske detta är min abstinensreaktion när verkligheten hinner ikapp, vem vet?