Telefonen ringer.
Jag känner igen numret.
Jag tänker två tankar:
1. har jag missat ett möte?
2. de tänker be mig gå på ett möte.

Jag svarar.
Vi drar det vanliga chitchattet.
Om hur vi mår, om hur helgen varit och sånt.
Sedan trappas det upp till det lite allvarligare, hur vi ska arbeta vidare.
Hur vi ska försöka nå förändring.
Vilka insatser vi ska planera in och så vidare.

Och sedan kommer det välbekanta ärendet.
Det som nio gånger av tio inleds med "men det var ju en annan anledning att jag ringde till dig".
Och jag stålsätter mig.
Tänker bara "c-uppsats, c-uppsats, c-uppsats" som följs åt av tankarna "säg nej till allt, säg nej till allt, säg nej till allt".
För jag måste ju fokusera mig.

Rösten i luren - jo, det är såhär att det är ett möte imorgon klockan tio i Luleå.
(jag hör varningsklockorna ringa så att jag får tinnitus)
Rösten i luren - vi vet att det är kort varsel och sådär men det vore jättebra och roligt om du kunde komma.
Jag - (fortfarande med vettet i behåll) vad är mötet om?
Rösten i luren - det är om det här projektet bla bla bla
Jag - jag har ingen skola imorgon i alla fall
(rösten i huvudet:"tänk dig för!")
Rösten i luren - okej, kan du tänka dig att delta. Det är bara 10-12.
Jag - ja, men jag kommer!
(rösten i huvudet: "idioooooot!")
Rösten i luren - vad jättefint! Då ses vi imorgon, hej hej!
Jag - hej hej!

Det kallas gränssättning mina vänner - gränssättning.