Att plugga här hemma är ibland en jävla upplevelse.
Idag har tjejkatten, alias fröken monster, varit galen.
Och då menar jag galen.
Det har skrikits, önskats en balkongvistelse, lekts, busats och framförallt: trashats.
Böcker har slagits igen, papper har tuggats hål på, en kaffekopp har välts ut (ja, självklart över en bunt anteckningar) och datorn har slagits av två gånger när söt-tassarna "råkat" passera powerknappen.
Jag bestämde mig för en paus och gick till sovrummet för att bädda.
När jag kliver in i sovrummet gör jag noteringen att det plötsligt är väldigt lungt, jag öppnar en garderobsdörr som står lite på glänt och upptäcker att samma fröken monster dragit ner ett gäng koftor från galgarna de ska hänga på. Varför hon gjort det? För att fixa en perfekt bädd såklart. Där inne ligger hon nu, helt lugn och inte det minsta bekymrad över mitt PM som ska vara inlämnat helst igår.

Mannen i hushållet, alias morgonhumöret, har mest gäspat hela morgonen. Jag provade flytta lite på honom när jag skulle bädda. Han bet mig då (löst men demonstrativt) i armen, sträckte sig lite och la sig till rätta igen. Självklart, mitt på sängen. Han verkar dock ha vaknat till lite nu. Detta uppvaknande har effekten att han vill ligga i mitt knä. Hela tiden. Det är självklart mysigt, men jävligt svårpluggat, med en katt i knät.

Så nu vet jag inte vad mer jag ska göra för att få plugga lite. Kanske ett familjeråd med samling runt köksbordet för att dra upp lite "husets regler"? Dock misstänker jag att det hela bara slutar med ytterligare en vält kaffekopp (eventuellt på ett mer actionladdat sätt genom att dra ner hela duken på golvet) och en sovande pojkkatt i knät.