Idag var den alltså här.
Domedagen.
The black day.
Fasans dag.
Skräckens nationaldag.
Den mest fruktade dagen sedan jag vet inte hur länge.

Jag vaknade.
Jag öppnade ögonen.
Jag tänkte "shit... 13:45 gäller det".
Jag gick upp.
Drack kaffe.
Hade ett pepp-talk med katten.
(Katten var dock mer intresserad av att leka och när jag inte visade samma brinnande engagemang så somnade hon istället).
Jag ringde mamma.
Jag gnällde och ojade mig.
Hon sa "äh, det går bra".
Jag gav upp och öppnade skolböckerna.

När det började närma sig lunchtid smsade jag moraliska stödet för att kolla läget.
Efter beskedet att hon var med på noterna sansade jag mig lite.

Och nu sitter jag här med ontontont, men det är i alla fall gjort och det är en lättnad utan dess like!

   

Dramaqueen?
Kan hända ;)