Ofta tänker jag på min uppväxt.
Hur bra den varit.
Hur trygg den varit.
Ibland känns det bara som att det är så "helt ute".
Idag verkar det som att det är tragik man ska förmedla.
Hur jobbigt man haft det.
Hur ung man varit när man börjat med droger.
Hur lite man vägt som minst med ätstörningar.
Och så vidare...
Och den som haft det jävligast vinner.

Jag vill inflika här att jag beundrar dig Elin för ditt sätt att berätta om ditt liv utan att man överhopas av "tyck-synd-om-mig-känslor". Du har förmågan att förmedla dina upplevelser och dina tankar utan att bli ynklig, jag har en känsla av att du är så mycket starkare än vad du tror.

För att återgå till inlägget:
Jag menar givetvis inte att man ska vara kall och kylig och inte bry sig om trasiga och ledsna människor.
Givetvis är det viktigt och nödvändigt.
Det jag menar är att jag tycker saker har spårat ur.
Att berätta för andra att man mår dåligt är en styrka i sig.
Dock så är det inte fullt lika bra när trasiga människor berättar för varandra, hela tiden.
Det blir som en ond cirkel med människor som aldrig blir hela.
De har inte den förmågan att hålla varandra uppe och hjälpa varandra.
De orkar helt enkelt inte.
De egna problemen är nog.
Och mitt inne i den där cirkeln så vet människorna inte längre vilka problem som är deras egna och vilka som är andras.
Allt blir bara ett mörker.
Och allas problem överhopar alla.
För att kunna hjälpa måste man ha någon sorts styrka själv.
Jag blir rädd när jag ser coomunitys där unga tjejer lägger ut bilder på sina anorektiska kroppar och lämnar en fullständig redogörelse för hur mycket (läs lite!) de ätit senaste veckan.
Hur ska de tjejerna bli hela?
Hur ska de bli friska?
När deras umgänge mer och mer består av andra personer med samma problem.
Utan kraft att ta sig ur det.

Min uppväxt var som sagt så trygg och lugn.
Jag spelade fotboll stor del av mina tonår.
Hängde med kompisar.
Umgisck med mina två familjer och underbara systrar.
Jag festade inte.
Jag rymde inte hemifrån.
Jag åt normalt.
Jag var inte med "dåliga" killar.
Det kan låta som en väldigt skyddad tillvaro.
Och det var den kanske också.
Men skyddad av mig själv.
Mina föräldrar ha aldrig varit särsklt övervakande eller stränga.
När vi pratat om det nu när jag är äldre säger de bara "vi behövde aldrig vara så med dig".

Ibland känns det som att jag behöver be om ursäkt för att jag inte mådde jättedåligt när jag var tonåring.
Jag får en känsla av att folk tänker "vad vet du om livet?".
Och de får gärna tycka det.
För jag tror inte att det spelar någon större roll hur man växe upp.
Tonåren är jobbiga för alla.
Men vi hittar olika sätt för att hantera det.
Och vi har olika skyddsnat runtomkring oss.
Jag tror inte att någon som inte är sladdbarn förtår vilken otrolig förmån det är.
Att ha en syster som varit i din sits 14 år tidigare.
Som berättar hur hon var.
Vad hon gjorde.
Hur hon mådde.
Och som framförallt, finns där villkorslöst när saker är tunga.
Och att ha föräldrar som är närvarande.
Som finns där.
Uppmärksammar och bryr sig om.
Det gör så otroligt mycket.
Och det resulterade i mitt fall att det värsta deppattackerna resulterade i var sida upp och sida ner i kollegieblock med alla tankar som snurrade i huvudet.
Detta skrivande var allt som oftast skapat med Nirvana eller Ebba Grön på väldig hög volym.
Men det var liksom vad som hände.
Inga stora bråk, matvägran eller rymningar hemifrån.

Som sagt, ibland känns det nästan som att jag ska ursäkta mig för detta.
Och i vissa fall har jag nog dessvärre gjort det.
Men inte nu längre.
När jag arbetar med mina tjejgrupper så ser jag vilken styrka just min uppväxt kan vara.
Att kunna visa att det inte behöver vara så att man hatar sina föräldrar.
Att man kan klara det helskinnad.
Att det finns sätt att hantera saker.
Men jag menar givetvis INTE att tonårsbekymmer inte är något att bry sig om.
Jag vet att det är jobbigt och jag vet att det är på allvar.
Och jag vet att de problem man har är ens verklighet, oavsett om man är tonåring eller pensionär.
Och jag tycker aldrig någonsin att man ska ifrågasätta någons problem.
Det är att kränka någons känslor.
Men ibland kan det vara nyttigt att tillsammans med någon få reda ut vad som egentligen är problemet.
Och det är det jag menar att en sluten cirkel med trasiga människor inte klarar av.
De vill, men har inte förmågan.
Men med lite hjälp kan de i sin tur hjälpa så många med sina erfarenheter och upplevelser.

Men det som gör mig ledsen är när människor gottar sig i andras olycka.
Därför tycker jag det är sorgligt när tyck-synd-om-mig-mentaliteten får för stort fäste.
För det är så många som tar del av den som inte alls egentligen bryr sig.
De drivs av något annat.
Det är det jag tycker är synd.
När dessa trasiga människor vänder ut och in på sig själva och blir bemötta med hån eller ryktesspridning.
Sådant blir jag ledsen av.

"Där har tiden gjort en hållplats för oss och allt som hänt dit kan jag gå och sakna dig"

Jag var bara sex år när min farmor gick bort.
Det är konstigt men jag minns så mycket av henne.
Jag minns hur det luktade i hennes hus.
Jag minns hennes röst.
Jag minns hennes varma kramar.
Jag minns hennes leende.
Jag minns hennes röst.
Jag minns leksakerna hon hade i källaren.
Jag minns hur läskig trappen ner i hennes källare var.
Jag minns hur hon och jag brukade dricka honungsvatten innan vi la oss på kvällen.
Jag minns hur otroligt snäll hon alltid var.
Jag minns hur mycket tid hon alltid gav mig.

Jag är glad att jag har så mycket minnen av min farmor.
Men jag är så ledsen att jag inte fick känna henne längre.
Min mamma säger att farmor var den klokaste människa hon träffat.
Och det tror jag.
Jag önskar att hon fanns nu.
Jag önskar att jag kunde ringa till henne.
Åka till henne.
Dricka honungsvatten med henne och prata.
Att hon skulle finnas där för mig när dagarna är så jobbiga.
Att jag skulle få krama henne och bara känna trygghet.
Jag är säker på att hon skulle lyssna och förstå.
Ge mig råd och försäkra att jag duger som jag är.

Trots att jag fick så lite tid med henne så är jag helt övertygad om att hon varit med och format mig.
Att jag har så många minnen av henne tolkar jag som att hon påverkat mig och att jag tagit mig till henne redan när jag var väldigt liten.

Hon var en underbar människa och jag tänker på henne så ofta.
Jag hoppas och tror att hon tittar till mig ibland.

Jag känner ofta en känsla av otillräcklighet.
Det är en av de absolut värsta känslorna jag vet.
På plats 1 - dåligt samvete.
På plats 2 - otillräcklighet.

Jag vill så mycket.
Vill hinna så mycket.
Vill kunna så mycket.
Vill göra så mycket.
Vill hjälpa så många.
Det som allt detta ofta kan leda till är att jag börjar med en massa saker.
Men INTE för att inse att jag inte hinner, utan för att kämpa på tills jag är så färdig att jag nästan gråter.
För det där med att lämna saker påbörjade men inte avklarade är inte min grej.
Då får jag en inre stress som jag inte orkar med.
Såå.. jag kämpar på.
Hittar en lucka här och en lucka där.
Får en timme över där om jag gör det där då..
En kvart över för att skriva de där mailen jag inte hunnit.
Ringa de där samtalen på cykeln på väg till jobbet.
Svara på de där smsen medan jag kör bil.
Packa väskan medan jag borstar tänderna.
Dricka teet medan jag kollar mailen på morgonen.
Bädda medan jag väntar på att hudkrämen torkar in i huden.
Rensar kattlådan medan jag pratar med mamma i telefon för att kolla av hur hon mår.
Tack älskade msn för att du finns!
På det sättet kan jag få många samtal gjorda på en gång.
Samt att lite mailande hinns med samtidigt.
Det är sällan, extremt sällan, som jag gör en sak åt gången.
Jag kan ofta sakna det.
Jag kan sakna att kliva upp på morgonen och inte ens titta på klockan.
Inte ha några tider att passa.
Bara ta det lungt.
Slå på morgonprogrammet på fyran.
Sätta på te-vatten.
Göra en macka.
Hämta tidningen.
Sätta mig och läsa den i soffan.
Prata lite med katterna.
Städa lite.
Diska.
Ta en dusch.
Gå på stan med mamma eller någon vän.
Ta en fika.
Vad klockan är?
Det spelar ingen roll!
Så skönt.
Så härligt.
Så förbannat jävla saknat!

Helgerna nu.
Ställ klockan på åtta.
Morgonpromenad.
Frukost.
Gymmet.
Pluggande.
Mailande angående jobbet.
Skynda! Skynda!
Håll koll på klockan.
Hinna iväg på middag.
Om jag äter den tiden med dem så hinner jag iväg och träffa dem också.
Det blir "bra".
Sällan lugn.
När det blir lungt sätter jag mig och tänker hur jag ska pussla ihop morgondagen för att hinna.
Lappar överallt.
Kom ihåg det.
Gör det.
Ring dit.
Hämta det.
Skicka det.
Almanackan full.
Jag saknar de oplanerade, impulsiva dagarna.
Jag tror jag ska införa sådana dagar i mitt liv.
Klockfria dagar.
Kliva upp när man är pigg.
Äta när man är hungrig.
Somna när man är trött.
Göra det som faller en in.
Tror det skulle vara bra för mig faktiskt.

Ibland tar jag egna kvällar.

Egen tid.

Av med telefoner.

Av med dator.

Jag och katterna.

Det är svårt.

Jag har inte lätt för att ta dem.

Men ibland gör jag det ändå.

De dagar jag kommer från jobbet och benen nästan viker sig när jag kliver innanför dörren.

När jag kommer hem i tystheten.

Sätter mig i lugnet och bara gråter.

Gråter av trötthet.

Gråter av måsten.

Gråter av press och stress.

Gråter av saknad till allt det fina jag saknar.

Då tvingar jag mig själv att slå av telefonerna.

Tänker på orden "Sara, du kan inte och behöver inte vara så jävla tillgänglig alltid!" som den fina flickan sa till mig.

Jag tar på mig sköna, fula kläder.

Slår på en film.

Tar en filt.

Ropar på mina katter.

De underbara, kloka, fyrbenta sambosarna som älskar mig villkorslöst hur jag än är.

Som jag så ofta har dåligt samvete inför för att jag inte är hemma.

Men de är alltid lika glada åt mig ändå.

Lägger sig nära när jag är ledsen.

Lägger sig nära när jag ska sova.

Spinner när jag klappar dem.

Uppskattar det lilla jag gör.

Ibland tar jag också en tur till den fina stugan.

Träffar den fina pappan.

Är i naturen.

Sover.

Äter.

Blir ompysslad.

Bara ÄR.
Det hjälper så mycket.
Samlar energi.

Ibland går jag bara ner till mamma.
Pratar inte.
Bara sitter i soffan och ser på tv.
Bara finns.
Vill jag prata så finns hon på en meters avstånd.
Och hon förstår.
Pressar mig inte.
Låter mig vara tyst om jag vill vara tyst.

Och älskade syster och älskade barn!
Mina barn.
De ger mig så mycket.
De pratar med mig.
De skrattar med mig.
Vi hittar på saker.
Gör saker som på samma gång är avkopplande.

Det är sådant som jag alltid gjort.
Som alltid har fungerat.
Men nu finns inte riktigt tiden.
Nu är det mera så att åker jag till stugan tar jag med mig något jag kan få gjort där för att inte förlora för mycket tid.
Mamma kan jag gå till mellan bytena i tvättsugan.
Syster kan jag stanna och prata med en stund efter att jag skjutsat barnen.
Eller lämnat tillbaka bilen som jag lånat för att kunna göra något ärende.

Jag måste göra något åt det här.
Det kan inte vara såhär.
Jag tappar kontrollen.
Jag tappar fotfästet.
Jag tappar mig.
Alla "Sara du är så stark" ekar i mitt huvud.
Stark?
För att jag inte tillåter något annat ja..
För att jag inte visar något annat..
För det är ju så jobbigt för er när jag är ledsen.
Inte tynga er.
Då kommer det dåliga samvetet.
Känslan som är högst upp på den hemska listan ni kommer ihåg?
Men jag vill göra något åt det här.
Jag vill inte falla.
Och jag vill bromsa fallet innan det går för långt.
Jag vill ha dig nära för då känns det lungt, säkert och behagligt.
Jag vill åka till Stockholm och ha dig nära, då kommer min trygghet och jag får min förståelse.
Jag vill komma till dig i abisko då får jag värme, då kommer skrattet.
Jag vill stoppa det onda hjulet.
And I guess thats what making me a fighter.